Brott i Enköpings-Näs

Marie Anderssons hemsida

Här hittar du bl. a en del av det jag samlat om min hembygd - vilket innebär Tibble by, Tillinge socken och Åsunda härad.

Några brott begångna i Enköpings-Näs socken

1695 "Olyckshändelse" i kyrkan

År 1695 vid det ordinarie hösttinget ….

….anklagade länsman Petter Fröman tjänstepigan Margeta Larsdotter i Nederby och Näs socken, angående "att hon den tredje stora böndagen i år, har uti bänken där hon satt i högmässan bägge debita natura (som här av hövlighet specialius intet kunna nämnas) haver avlagt i kyrkan".

En nutida omskrivning för detta ska, enligt den hjälp jag fått på www.genealogi.se, vara att hon gjorde på sig på både det ena och det andra sättet!

Margeta förklarade detta med att hon fått ont när hon satt i kyrkbänken och "dristade sig intet gå ut". Hustrun Malin i Nederby avlade ed och vittnade därefter om att hon varken givit pigan öl eller brännvin på morgonen innan hon gick till kyrkan. Husbonden Johan Andersson i Nederby tillfrågades om hon "plägar vara svag av sig och bräcklig?". Hans svar var att hon var stark och frisk nog, och hon brukade inte vara sjuk. Britta Matsdotter, som satt bredvid Margeta i kyrkbänken, tillfrågades om hon hörde när Margeta skämde ut sig? Britta svarade att hon inte visste om något förrän söndagen efter. Kyrkoherden fick svara på hur snart han fick veta om detta, vilket ska ha varit på lördagen efter. Då kallade han samman sockenstämman och där hade en och annan genast haft misstankar emot henne.

Domen löd: "Häradsrätten prövar skäligt det bör Margeta Larsdotter, för det hon förargat guds församling, efter kunglig majestäts stadga av den 22 december 1680 bör plikta med 50 daler silvermynt och undergå offentlig kyrkoplikt".

 

 

1696 Lönskaläger i Ärsta

År 1696 den 16 maj hölls laga ting vid Tillinge kyrka ….

….då länsman Petter Fröman anklagade soldaten Mats Trast för att ha haft lägersmål med änkan Elisabet Staffansdotter.

Mats nekade till att ha haft något olovligt umgänge med henne. Elisabet å andra sidan påstod att det hade hänt ett antal gånger, och att han gått från Trogsta till Ärsta sent på kvällarna och legat där hos henne i hennes bod - stundom till midnatt, stundom till "in emot dagningen, förutom om helgedagarna, då han då och då kom dit och hade sin vilja med sig". Första gången detta ska ha skett var enligt Elisabet mellan pingst och midsommar, och hon födde barnet i slutet av februari månad. Mats tillfrågades återigen om han inte hade gjort så som Elisabet beskrev, och svarade då att han "gått dit att narras, som många andra pläga göra, men icke har hon blivit havande därav". Elisabet sade att Mats Nilsson i Ärsta, hos vilken hon var inhyst, kunde vittna om att Mats kommit till henne på kvällarna. Mats Nilsson sade sig vara villig att gå ed på detta, och då äntligen föll Mats Trast till föga och erkände att han hade haft lägermål med änkan.

Utslaget från häradsrätten blev, att Mats Trast fick böta 40 och Elisabet 20 daler silvermynt för lönskaläger och "orka de ej botum: plickta med kroppen". Därutöver remitterades de till predikoämbetet för att undgå kyrkoplikt.

 

 

1723 Enkelt hor i Trogsta

År 1723 hölls laga vinterting….

….då "…länsman Sven Dimberg anklagade och angav bonden Anders Carlsson i Trogsta och Näs sn, gift man, för det han skall hava begångit lägersmål och enkelt hor med ogifta kvinsperson Margeta Nilsdotter, påståendes straff på dem bägge".

Anders Carlsson i Trogsta berättade att hans hustru varit borta till Roslagen fjärdedag påsk, och när Anders då kommit hem drucken hade Margeta Nilsdotter kommit till honom om natten och lagt sig hos honom i bara särken. Anders Carlsson nekade först till att ha haft något olovligt umgänge med Margeta, men sedan tillstod han lägersmålet och att han gjort henne med barn.

Margeta Nilsdotter berättade att hon, på Anders begäran , lagt sig i sängen hos honom under hustrus frånvaro. Då hade bonden haft lägersmål med henne. Hon menade att hon "hava avrått Bonden från detta syndiga väsendet".

Någon tid därefter har Anders Carlsson kallat på henne för att uppresa gärdsgård. När hon kommit dit skall bonden - som var på platsen före henne - åter "haft lägersmål och olovlig beblandelse" med henne.

Margeta berättade efter förfrågan att hon fött barn fjorton dagar före tinget. Barnet var en gosse som fortfarande levde. Anders Carsson sa att om Margeta Nilsdotter kan visa att tiden stämmer så skulle han ta på sig faderskapet. Rätten fann också, att "denna Margeta var en lös kåna, som tillförne blivit lägrad av en ogift trossdräng, och därför pliktat".

Bondens hustru Brita Ersdotter, "beklagade så illa vara med hennes man, att han skall hava försatt sig mot gud och människor, ock sade hon att hon vill tillgiva sin man dess brott, bad att denna kåna Margeta måtte drivas utur häradet".

Anders och hans hustru tillfrågades om de hade barn tillsammans, vartill de svarade ja, två stycken. Anders Carlsson hade inte tidigare straffats för lägersmål.

Domen löd:

"Emedan Anders Carlsson i Trogsta och Näs socken, gift man, samt ogift kånan Margeta Nilsdotter, hava begångit lägersmål och enkelt hor", (och som ett resultat av detta hade ett barn fötts) "skall Anders Carlsson, för första gången begånget lägersmål och enkelt hor, plikta med 80 daler Silvermynt, och där han intet penningarna orkar erlägga skall han med 6 gatulopp avstraffas. Kånan Margeta skall plikta 40 daler Silvermynt, och för andra gången itererat lägersmål 10 daler silvermynt. Orkar hon ej boten, skall hon med 20 par ris avstraffas. Varförutan de bägge, dock var för sig, skola undgå 3 söndagars kyrkoplikt uti Näs sockenkyrka och detta allt tillförne av Straffordningen av år 1653, kyrkolagen av år 1686 9 cap 4 ½. Utom detta skall bonden Anders Carlsson erlägga till fattiga barnets föda årligen 6 daler kopparmynt och 1 tunna säd, till dess barnet kan sig själv födan förtjäna".

 

 

1723 Skällsord och förlikning vid Hjulsta

År 1723 i oktober hölls laga höstting….

…..då trädgårdsdrängen vid Hjulsta Erick Mattsson anklagade Kerstin Hansson, smeden Johan Landströms hustru, för att hon ska ha skymfat honom och kallat honom märrbolare. Upprinnelsen till detta var att drängen motat hennes svin ut ur trädgården.

Hustru Kerstin stämde vice versa trädgårdsdrängen för att han ska ha slagit ihjäl en kultgris (som kommit in i trädgården) för henne, samt för att "Erik skall hava kallat henne rackarkärring och pulverhäxa och skall hon det i samma i hastighet kallat honom märrbolare, dock skall hon intet veta något ont med honom, eller till ringaste vilja tillvita honom sådant".

Parterna blev förlikta,och lämnade in en förlikningsskrift till häradsrätten, undertecknad den 23 oktober 1723: "...äro uti vänlig förening komna, att hustru Kerstin giva till Erick Mattsson fyra plåtar i förlikning, varmed han ock nöjder är….".

Rätten gillade förlikningen, dock med det villkoret, att hustru Kerstin "nu skulle återkalla sina ord och bedja Erick Mattsson om förlåtelse - det hon ock gjorde".

Kommentar: Att anklaga eller antyda att någon begått tidelag (i det här fallet "märrbolare") var en mycket allvarig beskyllning, då straffet för denna gärning kunde vara döden.

 

 

1723 Lägersmål i Klockaregården

År 1723 i oktober hölls laga höstting….

….då "ogifta kvinnspersonen Margeta Ersdotter, inkom vid rätten, utlät sig uti soldaten Nederbergs närvaro, att hon intet vill åstunda äktenskap med soldaten Nederberg, utan vill hon eftergiva sin rätt, begivandes alldeles sig, att vilja plikta för lägersmålet".

Soldaten Nederberg nekade till att ha lovat Margeta äktenskap, men tillstod lägersmålet. Margetas styvmoder hustru Karin Nilsdotter i Nederby, sade sig vilja gå i god för Margetas böter. Margeta berättade att Nederberg begått lägersmål med henne uti Näs Klockaregård år 1720 om hösten. Hon hade sedan fått barn 1721, men barnet var dött.

Domen löd:

"Resoluto: sedan Margeta Ersdotter, ogift kvinnsperson, har låtit sig lägra och med barn råda år 1720 av ogifta soldaten Erich Nederberg, och barn avlat, skall hon för första gången begångit lägersmål och lönskaläger plikta 20 m(ark) i smt (silvermynt), efter kongl majts förordning 1699, och undergå en söndag kyrkoplikt, efter kyrkolagen 9 ca 4 § de anno 1686".

 

År 1726 vid det laga hösttinget i oktober månad figurerar soldaten igen, instämd för samma brott. Denna gång hette kvinnan Kerstin Andersdotter och hon var, liksom han, ogift. 14 dagar före julhelgen 1725 hade de begått lägersmålet i Näs prästgård. Enligt Kerstin hade soldaten lovat henne äktenskap. Som resultat av lägersmålet hade ett barn fötts tre veckor före tinget. Domen blev denna gång hårdare, då de båda var dömda för detta brott en gång var tidigare: Nederberg fick böta 40 mark och Kerstin 20 mark. Därutöver dömdes båda till att undergå 2 söndagars uppenbar kyrkoplikt uti Näs kyrka. Erik Nederberg dömdes också att årligen bidra till barnets försörjning med 6 daler kopparmynt samt en tunna säd. Detta skulle fortgå till barnet själv kunde förtjäna sin föda.

 

 

1725 Åtal för försummelse av gudstjänsten, fylleri och slagsmål

År 1725 hölls laga sommarting i juni….

….då avskedade dragonen Erik Flygare på Prästgårdens ägor i Näs socken stod anklagad bl a för att han inte kommit till sockenstämman han var kallad till. Det rörde sig om

1. uteblivandet

2. han hade gått till krogen istället för till kyrkan en söndag

3. för att han otillbörligen hanterat sin hustru den fjärde söndagen efter påsk - då han varit "ganska drucken och henne med hugg och slag svårligen överfallit" - och han bevistade inte heller gudstjänsten den dagen.

Flygare sa attt han inte kunnat komma till sockenstämman för han varit och fiskat natten innan. Han hade då druckit brännvin och blivit liggande.

Domen löd:

"Resoluto : såsom dragon Erik Flygare har om söndagen den 9 maj försummat gudstjänsten, förövat fylleri och slagsmål och där medelst sabbatsbrott gjort, skall han plikta 40 m smt, till följe av kungl majts förordning av år 1687, om eder och sabbatsbrott. Men där han intet mäktar böterna erlägga, skall han med 2 gatlopp avtraffas."

 

 

1726 Förbjudna spetsar

År 1726 hölls laga sommarting i juni….

….då kronolänsman Dimberg angav pigan Annika i Ullbro och Näs socken för att hon skall ha brukat förbjudna spetsar i kyrkan vid sista stora böndagen. Spetsen påstods vara 3 tvärfinger bred.

Pigan Annika erkände att hon hade brukat spetsar. Hon hade sett att andra pigor göra det, och bar dem av den anledningen och inte för att hon hade något att bevisa. Hon hade sedan skurit sönder spetsen i tunna längder som visades upp för rätten och dessa befanns ihopfogade vara av två fingrars bredd.

"Resolverades: Såsom pigan Annika Pärsdotter i Ullsbo och Näs socken, har sista stora böndagen uti kyrkan brukat förbjudna spetzar, till 2 fingers brädd, och således försatt sig emot kungl majts förordning av den 3 juni 1720 angående yppighets och överflödigheters (?) avskaffande, skall hon böta till följe av 2 § uti högbemälta förordning 200 daler silvermynt, eller plikta med 8 dagars fängelse på Upsala slott".

Ett förhållandesvis hårt straff alltså!

 

 

1774 Edsbrott i Rävlösa

År 1774 den 11 april hölls urtima ting….

….då "soldaten vid Uplands infanterie Regemente och Räfslösa Rote i Näs socken och Åsunda härad Pehr Lundén tagit sig det oråd för, att han den 24 februari sistlidne med sitt eget blod skall förskrivit sig till Satan, emot så mycket penningars undfående, som Lundén sig önskade".

Pehr Lundén var 22 år gammal och född i Ullunda by i Tillinge socken. Fadern, som också var soldat, hade hållit honom tre terminer i skola i Uppsala, så Pehr var mer lärd än de flesta ur allmogen. Runt tjugonedagknut förlovade han sig med en bonddotter från Teda, och han insåg att han behövde penningar till giftermålet. Det var i det läget han kom på tanken att förskriva sig till satan. Han hade för en tid sedan hört sin mor och flera andra prata om att det fanns folk som förskrev sig till djävulen, fått pengar och sedermera bedragit honom.

Sagt och gjort. Pehr skred till verket hemma i sin stuga. Han stack sig först med en nål handen, och skrev sedan med det blod som han efterhand kramade ur handen, en liten sedel till satan. På denne stod det, att Lundén efter döden skulle höra honom till med kropp och själ, om bara Lundén fick så mycket penningar som han önskade. En torsdagsafton lade han sedan lappen vid en korsväg vid Rävlösa källa, bara några stenkast från hans soldattorp.

En man på genomresa fann sedan lappen vid vägen i Näs socken, och allt avslöjades. Vid rättegången hördes flera vittnen, även en representant från regementet, som bad för ett så milt straff, att soldaten inte blev oduglig till vidare tjänst. Pehr ångrade sitt brott, och föll i tårar under rättegången, och beklagande att han inte förmådde bedja till Gud. Vitsorden var till hans fördel, han beskrevs som en sedlig och hövlig man, med ett ärbart leverne.

Domen som föll (med hänvisning till stadgarna om eder och sabbatsbrott från den 11 oktober 1687) löd dock på dödsstraff. Huruvida Lundén verkligen blev avrättad, eller om straffet mildrades något i högre instans, återstår att utreda.

(Docent Linda Oja, som tog upp också detta fall vid ett föredrag i Enköping i oktober 2009, hade läst Hovrättens utslag och berättade att Svea hovrätt hade ansett att det fanns förmildrande omständigheter: Per Lundén var ung och oförståndig, han hade ett gott anseende och hade till råga på allt varit sjuk innan han utförde detta, så man mildrade domen till 14 dagars fängelse på vatten och bröd (något som av somliga ansågs som ett ½ dödsstraff). Per skulle också stå uppenbar kyrkoplikt en söndag. Ett intyg daterat 7 juli visade att han avtjänat straffet och ett annat från den 24 juli intygade att han stått den uppenbara kyrkplikten samt blivit undervisad av prästen.)

 

 

1816 Kontrakt om Hjulsta färja

År 1816 hölls laga höstting i Åsunda härad….

….då ett av målen var att Gustaf Hansson från Trogsta tillkännagav att han överlåtit kontraktet för färjan till ägaren av Hjulsta. Följande brev från den nye kontraktsinnehavaren lästes upp:

”Anförande till Protokollet vid sammanträdet av Åsunda härads fullmäktige å Enköpings tingshus den 17 oktober år 1816 – rörande Hjulsta Färja.

Vid detta tillfälle då efter Högvälborne Herr Baron och Landshövdingens föranstaltande Häradets Innevånare komma att höras över Gustaf Hanssons överlåtelse på Hjulsta ägaren av Kontraktet om Hjulsta Färja, torde jag böra anföra, att ändamålet med denna förrättning å Häradsbornas sida, icke lär kunna vara till att bedöma rättigheten, för Gustaf Hansson, att Transportera och för mig att emottaga överenskommelsen, om Färjans handhavande, såsom varken vid kontrakt slutet eller i lag förbjuden, varigenom och denna på lagliga grunder i vittnens närvaro upprättade köpeavhandling emellan Gustaf Hansson och mig ej torde röra tredje man, utan endast att härom vinna erforderlig kännedom.

Jag får då föra respektive Häradsborna till sinnes, det jag som trätt i Gustaf Hanssons stod och ställe genom kontraktets överlåtande till mig. Lika så litet kan som jag vill eller bör undandraga mig alla de plikter och skyldigheter som emot Gustaf Hansson tillerkände förmåner i 25 år åtfölja berörde kontrakt om Hjulsta Färjas underhållande och fortskaffande till de resandes tjänst.

Denna förbindelse med allt vad den åtföljer och dit hänföras kan, åtager jag mig härmedelst såsom ock jag genom köpeavhandlingen, redan densamma mig iklätt emot åtnjutande av sagde förmåner, allt i likstämmighet med kontraktet.

Desto mera med tillfredställande säkerhet för respektive Häradsborna, som var och en inser att Hjulsta ägaren såsom mycket närmare boende till Färjestaden än Gustaf Hansson, med större uppmärksamhet för vägfarande kan tillse det allt går ordentligt till vid överfarten ävensom det ej eller må obemält lämnas att då han får bliva i fri disposition av sin egen mark, ämnar till de resandes bekvämlighet framledes på egen bekostnad uppföra Vagnshus och några anständiga Boningsrum, så högst oundvikliga då de Resande för Storm ofta hela dygnet uppehållas vid Stranden. Där de nu sakna allt skydd mot nederbörd och oväder; eller då Färjan inväntas mm utan att likväl denna det allmänna gagnande anstalt i någon måtto skall tillskynda Häradet någon kostnad.

Varandes jag så visst övertygad att Häradets respektive invånare då de uti denna mellan mig och Gustaf Hansson ingångne köpeavhandling finna dess egen förmån förenat med det allmännas gagn och bästa, lära med nöje se kontraktet om Färgan fastas vid Hjulsta egendom, i vars ägares hand densamma nu är och förbliver under detta berörda kontraktets år, alldeles så som det utstakar och Lag bjuder, vilket jag härmed utfäster och mig åtager. Som ock särdeles tillfredsställd att uti detta fall kunna gagnas då föremålet för min livligaste önskan är att vara Häradet och det allmänna till nytta.

August Liljencrans”.

Häradsrätten hade inget övrigt att tillägga.

 

1856 Oväntad vändning

Vid Åsunda härads vinterting år 1856, som hölls i februari månad ….

…förekom ett mål som fick en oväntad utgång:

Nämndemannen J Ericson från Märsön var svarande i ett mål inför rätten. Inspektorn på Hjulsta - som hette Möllerström - skulle vittna i målet. När Ericson tillfrågades om han hade något jäv att anföra mot vittnet, meddelade Ericson att det hade han; vittnet hade stulit likkistor! Detta uttalande väckte stor sensation och Möllerström blev ombedd att berätta vad som kunde ligga bakom uttalandet. Det hade han inget emot, och berättade följande:

I den friherrliga familjen på Hjulstas gravkor i Enköpings-Näs kyrka fanns en mängd gamla likkistor utan namnplåtar, vilket gjorde det omöjligt att veta vilka de döda var. Möllerström hade fått i uppdrag av den nu sedan några år avlidna friherrinnan att hämta upp dessa kistor. Efter att de inuti liggande benen avstjälpts, hade den koppar som kistorna till större delen bestod av sålts, tillika med "en del silverplåtar av ornamenteringen på dem". Kyrkorådet hade inte haft några invändningar mot detta, och menade dessutom att Möllerström hade agerat på befallning.

Nu valde dock åklagaren kronofogden Södermark att ta upp en process mot Möllerström för detta agerande. Möllerström svarade med att stämma Ericson för falsk anklagelse. Möllerström blev frikänd då det snart visade sig att det eventuella brottet var preskriberat, då det utförts för mer än två år sedan. Ericson å sin sida dömdes att ersätta Möllerströms rättegångskostnader.

Det ursprungliga målet avslutades med förlikning..

(Källa: Enköpings-posten via Enaarkviet i Grillby)

 

 

 

1856 Lönnbränning

Vid Åsunda härads sommarting år 1856, som hölls i tingshuset i Enköping den 3 juni samt följade dagar ….

…hade kronofogden J A Södermark, å tjänstens vägnar, låtit inkalla torpare Jan Erik Andersson i Hallingbo i Näs socken. Kronofogden anklagade honom för att han skulle, vid juletiden år 1855 i sin bostad i Hallingbo, olovligen ha bränt brännvin med en panna av 18 kannors rymd. Pannan hade påträffats hos torparen och var nu tagen i beslag.

Jan Erik erkände att han inte hade sökt tillstånd till att bränna brännvin under år 1855 samt att han en dag i december månad hade bränt brännvin med de av kronofogden beslagtagna redskapen. Dessa uppvisades nu för rätten och bestod av en till 18 kannors rymd stämplad panna med hatt.

Åklagaren/kronofogden yrkade att torparen skulle dömas att betala tillverkningsavgift för en månad, beräknad på 31 dagar utan avdrag för helgdagar, och att böta ett motsvarande belopp samt att redskapen inte skulle återlämnas. Dessutom menade åklagaren att Jan Erik skulle ersätta fjärdingsman Eklund för att denne hade utverkat stämningen mot honom samt för kostnaden för inforslande av redskapen till tinget.

Jan Erik godkände ersättningsanspråken och sade sig villig att underkasta sig det straff som lagen föreskrev. Han och åklagaren var därmed överens om att överlämna målet till häradsrättens dömande.

Utslaget, som meddelades den 5 augusti, blev att Jan Erik Andersson dömdes för lönnbränning första gången enligt 62, 66 och 103 paragraferna i kungliga förordningen från den 18 januari (1855 ?) angående villkoren för brännvinstillverkning. Straffet blev, för bränning med en panna av 18 kannors rymd - med avdrag för två kannors kokrum - tillverkningsavgift på 120 riksdaler banco samt böter på samma summa. Redskapen fick han inte tillbaka, och han dömdes också att ersätta fjärdingsman Eklund med 2.18 riksdaler banco. Redskapen skulle säljas på offentlig auktion, och beloppet de inbringande skulle delas så, att två tredjedelar tillföll åklagaren samt återstoden gick till Näs församlings fattigkassa, dvs på samma sätt som hans böter och avgift delades.

 

 

 

 

Senast uppdaterad 2009-10-20

 

© Marie Andersson 1999-2017