Brott i Sparrsätra

Marie Anderssons hemsida

Här hittar du bl. a en del av det jag samlat om min hembygd - vilket innebär Tibble by, Tillinge socken och Åsunda härad.

Några brott begångna i Sparrsätra socken

1582 Stöld utförd av Lådödräng

År 1582 den 3 maj hölls rådstuga i Enköping…..

då …"...kom för retthen, En dreng som tienthe hoss Nilz person i låöö j sparsäther soken Och var drengens Nampn, siman person, han hade stolit halff dusin hår kambar, Och allies hade han skuldh för En skeedh, bleffelt til stuppo Och Öron mista, Menn för bön skuldh benådes han sack til 8 marker"

Källa: Enköpings stads tänkeböcker 1540-95

 

 

1644 Uppgörelse efter ett dråp

År 1644 hölls ordinarie höstting i Åsunda härad …..

...då änkan Kerstin tog upp följande med häradsrätten: 13 år tidigare hade Mats Eriksson i Benala "ihjälslagit hennes man, Biörn benämnd". Dråpet hade skett hos Anders Hansson i Lådö och den skyldige hade tämligen omgående tagit till flykten, och "ännu uppå fria fötter är". Ingen visste vart han hade tagit vägen. Änkan hade nu träffat en uppgörelse med "dråparens fader" Erik Olofsson i Benala: Om "dråparen ville framkomma för Lag och Rätt" så ville hon göra klart att hon, hennes släkt och arvingar samt hennes mans släkt och arvingar, inte var "sinnade eller någonsin vilja stå efter dråparens Liv". Mats Erikssons far hade å andra sidan utfäst sig att å sin sons vägnar betala 300 daler kopparmynt när sonen infann sig, något som fadern intygade inför rätten. De ville därför båda ha rättens intyg på sin överenskommelse.

Hur detta slutade, om Mats återkom och vad som då hände, är ännu inte klarlagt

 

 

1695 Träta i Benala

År 1695 hölls ordinarie höstting i Åsunda härad …..

då …"kärade änkan hustru Lisbeta Matsdotter i Benala till Hans Larsson i samma by och Sparrsätra socken angående att hon två dagar för midsommarsdagen, som var efter middagen, skickat sin dotter och sin tjänstepiga åstad uti kryddtäppan att vattna, varest de fingo se tre st stänger, som voro inkastade tvärt över kryddsängarna, var av när som bönorna voro avslagna har hon frågat dem var de gjorde av stängerna, som svarade att de kastade dem över gärdsgårdsl.d.t. Varpå hust Lisbeta sade Gud tröste mig, det skulle i intet hava gjort, utan skola hava lagt dem ut med gärdsgården. En stund därefter kom Hans Larsson och hans hustru gåendes, med en dikesspade i sin hand, gick till sin hampåker, tog de tre stängerna och kastade dem in i hustru Lisbetas kryddtäppa igen, tvärt över sängarna, och tog av flere bönor, än hon tillförne hade skada av, vilket hon och hennes folk stodo i fönstret och sågo uppå. När hustru Lisbeta för den skull gick åstad och skulle taga stängerna och lägga dem ihopa, mötte henne Hans Larsson och hans hustru vid l.d.t, uppå vilka, när hustru Lisbeta vänligen hade hälsat, hava de båda två begynt giva henne onda ord av vilka, han när han kom ett litet stycke ifrån l... sade; Denna gången så smörjer jag dig. När hustru Lisbeta sedan gick till sin kryddtäppa, tog stängerna av kryddsängarna och lade dem avsides utmed sin gärdsgård, stod Hans utanför och beskyllde henne att hon själv hade kastat stängerna uti hans hampåker. Vilken förplikatde sig hårdeliga att han tillförne, intet varit utom sin port, den dagen inte heller hade hanterat eller sett stängerna. Var på h.n hade sin träta främst (?) och sade; Såg jag icke själv dig du satkärring, för en liten stund var du stod och kastade stängerna dit själv. När hon då steg ut ur sin täppa och skulle lägga de andra stängerna, som utan till lågo tillhopa med de förra, och till den ända bockade sig att taga stängerna, hötte Hans henne med spaden över huvudet och sade: Rätt nu smörjer jag till dig. Lisbeta svarade: Varför, ty jag har Eder ingen o.skäl gjort. Svarade Hans: Jo jag haver nu fått ut dig ur täppan din sata. Hustru Lisbeta, när hon då steg till sin gärdsgård och skulle hålla sig fast med honom, fattade han henne i hennes vänstra arm, ryckte henne inpå sin hampåker, slog med spaden över ryggen och ro... (?), samt högg med spaden henne ett stort hål bak i tjockaste benet, tracte… henne illa med många slängar, så att hon hade två stora blo.. blånor över ryggen, och fem st över roovna (?). Varefter han ännu sade: Si jag har glömt smörja dig med min sko, drog där med av sig sin sko och slog henne därmed över båda armarna, på båda axlarna och halsen, så att ifrån armbågen in till axeln på båda armarna allt över blod rö...ut och blått, var om vittnen lära veta betyga, vilket allt hustru Lisbeta framställer rättens omdöme, med en begäran att hon för sådant må ihågkommen bliva, efter lag som och betala för sig för sveda och värk, omkostnader resor och tidsspillan".

Hans Larsson menade, att han titt och tätt under sommaren varit tvungen att förmana henne för att hon kastade in gärdsgårdsstänger i hans hampåker. "Likväl sådant, så väl som vitet dem bägge är emellan satt till fredlighet, icke en utan fyra gånger sådant gjort, …….goda ord intet hjälpa…..han menade att hon sagt: Äst du en ärlig karl och inte en tjuv och skälm och hundsfått, så visa mig vad du med emot menar, springandes således med en stör i näven ur sin kålgård och in på hans tomt ……….. hon sprang på honom ….. och annars vet han inte vad hennes blånader och blodsår kommit ifrån….skadat sig själv… få honom på obestånd ……….. såsom denna bullersamma änkan är mäkta trätogirig och orolig ……….. hon har förolämpat honom …….en grov uppdikad osannfärdig beskyllning ……."

Två vittnen fanns, som suttit hos Hans på bänken i stugan när han tagit fram skon under sängen och sagt att det var den han slog henne med, att han höll i bakstycket och slog med sulan. Därutöver vittnade domare Erik Johansson i Kil: "benet visade hon mig åtta dagar sedan hon var slagen, och där var ett sår långt som ett halvt finger, och på armen tecken efter blånad, som däre har varit". Tolvman Samuel Samuelsson i Benala berättade: "Visst såg jag att hon hade ett sår bak på tjocka benet". Anders Ersson i Benala vittnade om att han "såg att han slog henne med en dikspade" och bekräftade Lisbetas version, och berättade att hon sprang omkring honom allt medan han slog väl så många slag som med spaden.

Hans tvingades erkänna men försöker att hålla antalet slag nere. Lisbeta å andra sidan får gå ed på att hon inte sagt åt folket att kasta stängerna.

Därefter kom häradsnämndens utslag, som innebar att Hans Larsson blev dömd för slagen. Man varnar också för. att vitet som ska hindra dem från att träta i framtiden kan komma att höjas, om det inte hjälper med nuvarande nivå.

 

 

1725 Lägersmål i Brunnby soldattorp

År 1725 i juni månad hölls ordinarie sommarting i Åsunda härad …..

då "avskedade soldaten Anders Brunkvist, gift man och framlidna Petter Brunkvists änka Karin Hansdotter ogift", åtalades "för begångit enkelt hor och lägersmål, påståendes plikt på dem båda.

Han tillstod sin synd, begånget i Brunnby soldattorp, beklagades sig över denna synden.

Soldatänkan Karin Hansdotter, en gammal människa om 50 år, tillstod sig blivit lägrad och med barn rådd av soldaten Brunkvist i fjol somras i maj månad, hon inte sluppit Brunkvist, försökt värja sig många gånger". Brunkvist menade att hon samtyckt till synden.

Barnet föddes 14 dagar före påsk och hade varit ett gossebarn, som dock dött en tid därefter. De var båda tidigare ostraffade.

"Resoluto: Emedan Anders Brunkvist gift man, och ogifta kånan Karin Hansdotter, bedrivit enkelt hor och lägersmål sig emellan, samt barn sammanavlat, skola de för brott plikta, nämligen Anders Brunkvist skall böta 80 daler silvermynt eller avstraffas med 6 gatlopp, kånan Karin skall böta 40 daler silvermynt eller plikta med risslitande, således, att ett par ris räknas emot 2 daler 16 /: silvermynt, och 3 slag av var par. Dessutom skola de bägge till följe av kyrkolagen 9 kapitlet 4 § av år 1686 undergå 3 söndagars kyrkoplikt uti Sparrsätra kyrka".

 

 

1726 Osämja i Andersta

År 1726 i februari månad hölls laga vinterting i Åsunda härad …..

.....då bonden Daniel Jonsson i Sparrsätra by anklagade avskedade soldaten Carl Sparrin på Andersta ägor enligt följande: Sparrin ska ha överfallit honom dagen före julafton uti Andersta "med hugg och slag samt bitit honom stort stycke utur näsan, och tillfogat honom medelst bitande skada uti tummen". Bonden krävde att soldaten straffades samt ersatte honom för sveda och värk samt för "dagars försummelse" då han tvingats vara under fältskärens kur. Därutöver ville Daniel Jonsson ha ersättning för fältskärslönen samt andra utlägg.

Daniel Jonsson berättade att han varit till bonden Anders Andersson i Andersta dagen före julafton för att låna en hyvel. Därifrån hade han i sällskap med soldaten Hilsberg gått till Mats Pärssons gård, där Sparrin varit. Daniel hade bett om ursäkt för att han kommit, men också krävt Sparrin på en daler kopparmynt, som han haft att fordra av Sparrin. Soldaten sprang då upp, ryckte mössan av Daniel, tog honom i huvudet och ryckte i hans hår. Daniel lyckades komma loss, men Sparrin hade då åter överfallit honom 2 gånger. Han hade haft ikull Daniel, bitit honom först i ögonbrynen, sedan bitit stycket utur näsan, och åter därefter fått Daniels tumme i munnen och bitit rejält i den . Daniel blev av sina skador "mycket eländig, intet kunnat gå i kyrkan hela högtiden, utan ligga inne under fältskär cur. Framvisade näsan och tummen, vilka lemmar funnos vara skadda".

Fältskärens Thorins attest från den 16 februari 1726 lämnades in, lydande: "Undertecknad betygar härmed, det bonden Daniel Jonsson ifrån Sparrsätra by, kom till mig julafton heller den 24 december anno 1725, vilken hade efterföljande ….blessyrer, nämligen

1. ett sår över högra ögonbrynet om en styver stort

2. hängde ner på översta läppen ett slitet stycke av framdelen av hans näsa, om en finger brett, som allenast kvarhängde med en liten hudlapp av vänstra näsbor'n.

3. hade han ett litet sår vid nageln på dess högra tumme

och sade sig ovannämnda Daniel Jonsson hava bekommit dessa skador dagen förut, av en förr avskedad soldat Carl Sparrin benämnd, som honom av arghet så illa bitit, och därigenom en sådan olycka förorsakat. Vad mitt besvär angår, så hava jag haft vid dessa blessyrer en stor möda och omkostnad för all ting vid det förskilda nässtycket, emedan det alldeles så gott som bort dött på honom. Så vill jag härmed ……..allt sextio daler kopparmynt allenast fordra. ….

Enköping den 16 februari 1726

And: Thorin, regements och stadskirurg".

Sparrin svarade att han varit hos Mats Pärsson i Andersta dagen före julafton. Daniel Jonsson hade då kommit in och börjat kräva Sparrin på en daler kopparmynt. Därefter hade Daniel överfallit honom två gånger. När han på på det sättet blivit överfallen, hade han måst försvara sig med eldtången - men om han slagit och skadat Daniel sade han sig inte veta.

Soldaten Hilsberg, som Sparrin kallad in som sitt vittne, fick vittna utan ed (då Daniel menade att han var jävig eftersom Hilsberg också ska ha slagit Daniel). Hilsberg berättade att de bägge börjat att slåss, men att Daniel "förfört sig först". Sparrin hade slagit Daniel med eldstången och hade råkat slå honom i ansiktet. Hilsberg tillfrågades om han hade slagit Daniel. Han erkände att han slagit honom med en käpp några slag över ryggen för att skilja dem åt.

Nästa dag, den 19 februari, fortsatte tinget. Daniel åberopade till vittnen Pär Andersson, Anders Andersson samt piga Karin Andersdotter, alla i Andersta. Samtliga erkändes sin vittnen och berättade var för sig efter avlagd ed:

Pär Andersson visste inte vem som startat men de låg båda på golvet. Pär hade sett, att Daniel när han legat på golvet med Sparrin hade blödit illa. Han hade inte sett att Sparrin slagit Daniel med någon eldtång.

Anders Andersson: Daniel Jonsson hade kommit efter slagsmålet alldeles blodig och klagat över Sparrin. Denne och Hilsberg hade också kommit dit efter en stund. Daniel hade då legat, och sagt till Sparrin: "Kom hit och se huru jag ser ut". Sparrin hade svarat och tagit en yxa i vrån: "Jag skall giva dig mer". Sparrin hade (senare ?) lovat Daniel 20 Daler i förlikning, men Daniel ville inte förlikas med honom.

Karin Andersdotter: Daniel hade kommit till Storgården där Karin tjänade om aftonen. Han hade blödande klagat över Sparrin och att han hade blivit sönderslagen. Sparrin och Hilsberg hade kommit efter en stund. Daniel hade då sagt till Sparrin: "Kom hit och se huru jag ser ut". Sparrin hade tagit yxan i vrån och sagt: "Jag ska giva dig mer".

Mats Persson i Andersta påkallades till vittne av Sparrin, men Daniel ansåg att han var jävig då Mats Person ska ha hårdragit Daniel samt hotat ge honom betalt för att Daniel angivit Mats son för mantalslängden. Mats Persson började då att träta på Daniel och frågade om inte han hade gjort orätt emot honom, som uppsatt sonen i mantalslängden.

Sparrin klagade på att "Daniel gjort hemgång hos honom, och honom först överfallit". Daniel anhöll om ersättning som skadestånd.

Tolvman Olof Larsson iBenala som synat Daniel Jonsson berättade, att han om natten före julaftonen blivit efterskickad av Daniel Jonsson som legat i Andersta. Tolvmannen hade rest dit, funnit att "nässnibben varit avslagen och nederhängande, vänstra ögonbrynet varit löst, högra tummen varit söndertuggad och biten". Daniel hade klagat att Sparrin hade illa bitit honom, och "bloden varit allt över honom".

Häradsrättens dom löd:

"Resoluto: såsom förr avskedade soldaten Carl Sparrin haver mycket illa skadat bonden Daniel Jonsson, då han kommit dagen för julafton till Mats Pärssons, och krävt 1 daler kopparmynt av Sparrin, havandes Sparrin avslagit ett stycke av Daniel Jonssons näsa, så att intet mer än litet av hudlappen varit kvar, varmedelst Daniel Jonsson stor skada och värk haft, dessutom har ock Sparrin tillfogat Daniel ett blodsår över ögat, och ock sönderkrossat tummen på honom, som på intet annat sätt kan finnas vara skett, än genom bitande, ty på lägges Carl Sparrin att plikta för ett fullsår efter 6 cap sårmåla balken med vilja 20 mark silvermynt, för 2 blodsår 2 gånger 6 mark silvermynt, efter 10 cap samma balk. Varförutom Sparrin skall betala efter stadsfältskären Thorins gjorda pratension fältskärlön till 60 daler silvermynt, men för sveda och värk samt tidspillan och expenser 15 daler. Blivandes Daniel Jonsson befriad från Sparrins klagan, att hava begångit hemgång emot Sparrin, emedan intet finnas att Daniel gångit till Sparrin i vredsmod, eller gjort övervåld med dörrar eller fönsters sönderbrytande, icke heller tillfogat Sparrin någon blånad eller blodvite".

 

 

1726 Grodor i gröten?

År 1726 i februari månad hölls laga vinterting i Åsunda härad …..

.....då "Anders Andersson i Brunnby anklagade pigan Kerstin Jonsdotter nu tjänande på Haga gård, för det hon skall hava brukat snatteri eller hustjuvnad, medan hon tjänt hos Anders Andersson. Säjandes, att hon stulit bröd, nämligen 2 bullar bröd, och burit till en backstugu kärring Lisbeta på Brunnby ägor, bytit sig garn istället, sägandes att Kerstin skall hava utfört (?) Anders Andersson och dess hustru, som de skola hava illa hanterat dess folk med elak mat, och att de lagt grodor i gröten.

Kerstin tillstod sig tagit en kaka bröd olovandes, och sade därjämte, det hon tillstår sig sagt, att matmodern lagt grodor i gröten, och det skall varit verkelig groda ilagd.

Anders Andersson sade detta vara osant, och skall hon Kerstin hava förtalt sina förra matmoder?. Kerstin frågades huru hon kunde bevisa, det varit groda i gröten? Sade det varit 3 eller 4 vid bordet, men hon tagit grodan i sin sked och gömt bort densamma. Anders Andersson klagade att Kerstin stulit bort nyckelen under huvudet på matmodern, tagit bort brännvin och öl. Anders Anderssons hustru Karin Anderdotter, klagade över pigan Kerstin, att hon uti åtskilliga saker utfört henne hava kokat ovanlig och oskälig mat".

"Pigan Kerstin Jonsdotter kärade vice versa på Anders Andersson för att han höll på hennes lön 6 daler kopparmynt", men Anders Andersson bevisade att hon inte hade mer än 3 daler 24 /: kopparmynt att fordra av innestående lön.

Sodlaten Brunqvist intygade, att han tjänt hos Anders Anderson i 2 år, och inte annat funnit än "som han och hustrun kokat god mat", och på ett bra sätt fött sitt tjänstefolk. Samma intygade torparen Mats Ersson, som sade sig ha ätit hos Anders Andersson i över 20 år.

Brunqvist tillfrågades om han varit med och ätit den gången när Kerstin sa att hon fått en groda i maten. Han svarade "ja, men intet funnit, det något tecken varit i gröten efter grodan, dock har Kerstin så sagt, och sprungit ut med grötskeden".

Anders Andersson menade att Kerstin stulit också från förra husbonden, Mats Pärssons hustru och "klippt 14 får och bortstulit".

Häradsrättens dom löd:

"Resoluto: Häradsrätten kan intet finna, att pigan Kerstin begångit något snatteri hos sin förra husbonde Anders Andersson, emedan sådant intet är fullkomligen bevist emot henne, men som hon Kerstin har belackat och osannfärdigt utfört sin förra husbonde Anders Andersson och dess hustru, som de skolat haft oanständig mat åt tjänstefolket, och kokat grodor i gröten, och hon detta gjort allenast till att illa utföra dess matmoder och husbonde, skall hon till följe av 10 § av kunglig majestäts tjänstehjonsordning av år 1723 böta 10 daler silvermynt, och göra Anders Andersson och dess hustru avbön. Återstående lönen 3 daler 24 /: kopparmynt, skall Anders Andersson betala pigan och giva henne dess avskedspass, så inrättat som hon förtjänt. Blivandes expenser uti så beskaffat mål mellan parterna kompenserade".

 

 

1775 Drunknad i brunnen

År 1775 den 11 april hölls urtima ting för Åsunda härad i Enögla;

Ett urtima ting hade sammankallats, sedan kronoexpeditionsbefallningsmannen Wilhelm Wikström hade anmält att bonden Anders Johansson i Irsta, Sparrsätra socken, natten mellan den 27 och 28 mars funnits död liggande uti en brunn på gården.

Länsmannen Jacob Arpi, vice pastorn i Sparrsätra församling vördige och vällärde Nils Althén samt avlidna Anders Johanssons son, Johan Andersson, infann sig vid rätten. Anders änka uteblev då hon sades vara sjuk.

Vice pastorn Althén berättade att sedan han fått underrättelse om att Anders Johansson, som hade varit sjuk en tid, en natt i slutet av januari månad innevarande år - troligen på grund av sin sjukdom - i yrsel sprungit ut naken till ett å Irsta ägor beläget torp. Althén har dagen därpå besökt Anders Johansson och givit honom "varjehanda föreställningar utur guds heliga ord, vilka han som haft försvarig kunskap i kristendomen med vördnad åhört, samt därpå med mycken andakt anammat herrens nattvard".

Första söndagen i fastan, hade vice pastorn sett att Anders Johansson var i kyrkan, något som förvånat Altén då Anders Johansson så nyligen varit sjuk.

Någon tid därefter hade det "försports att Anders Johansson , ehuru hustrun och sonen velat det förhindra, farit till Bergsslagen med spannmål, under vilken resa Anders Johansson skall kört neder (?) uppå en sjö vid Sala, varav han vid hemkomsten återsjuknat. Då Althén efter erhållen kunskap därom den 24 martii (mars) besökt Anders Johansson, som då varit sjuk"...

Vice pastorn hade snabbt tagit sig till Irsta när han hörde om olyckan vid brunnen och hade, när man fått upp honom ur brunnen där han stått med fötterna ner, försökt uppliva honom efter att han burits in i ett rum, men förgäves.

Därefter hördes Anders Johanssons son Johan Andersson, som berättade att "han och modern velat hindra Anders Johanssons resa till Bergsslagen samt att Johan Andersson bett fadern att inställa samma resa, men att han avslagit det och Johan Andersson följt sin fader till Simtuna, där de skilts åt.

Aftonen förrän denna olycka timat har Johan Andersson, tillika med en smed varit i samma stuva med fadern, då han för smeden sagt sig vara tokig i huvudet. Natten därpå, hade väl Johan Andersson, som legat i samma stuva med fadern, hört honom åtskilliga gånger gå ut och in, men ej givit aktning därpå, menandes han trott att fadern för något sitt tarv skull varit nödsakad … därtill. Efter någon stund har Johan Andersson, med dem av gårdsfolket saknat Anders Johansson och genast sökt efter honom, och omsider funnit honom stående på fötterna död i brunnen, som ej varit långt ifrån avträdesrummet, dit Anders Johansson haft sin gång om natten, på det de fal.. på den tanken, att han vid förbigåendet av brunnen omkring vilken varit mycket halt, kunnat snava och fallit neder".

Länsman Arpi ville då kalla in alla grannar samt torparen på ägorna för att bli förhörda. De fick svära eden och berättade:

Gamla Erik Olofssson hade frågat Anders Johansson, när han besökte honom då han var sjuk och sängliggande, om hustrun och sonen var beskedliga mot honom. Anders hade svarat att "de ej tillförne varit så beskedliga som under denna hans sjukdom". Han sa vidare att Anders alltid fört en stilla levnad, samt att han ej varit "uti något torftigt och fattigt tillstånd"……

Erik Andersson berättade att någon tid efter det Anders Johansson i januari månad, en natt sprungit till torpet kallat Uggelbo på Irsta ägor, har vittnet pratat med Anders Johansson och frågat om han tänkt ta livet av sig. Anders "hade svarat Bevare mig Gud därifrån samt önskat att alltid hava Gud för ögonen".

Om morgonen, då det blivit berättat att Anders Johansson funnits död i brunnen hade vittnet gått dit och "hulpit att taga honom upp".. Vittnet, som stigit ner i brunnen hade "funnit den vara ganska trång samt att den varit vid pass fem alnar djupt vatten". Han berättade också att kring den berörda brunnen fanns mycket is. Grundat på det trodde han att Anders, som ju efter vad som berättades varit ute många gånger under natten, "kunnat falla omkull samt halka neder i brunnen, som varit försedd både med tak och lock, men som vattnet därstädes blivit nyttjat såväl av bymännen som andra grannar, hade det kunnat hända, att locket ej alltid blivit lagt över öppningen".

Unga Erik Olofsson berättade att Ander Johansson frågat om det "gingo an att träda. Vitttnet svarat att det ännu var för mycken tjäle i jorden, har han gruvat sig däröver"

En natt i förliden januari månad hade Anders Johanssons piga klappat på vittnets fönster och berättat att Anders då om natten gått ut ur huset utan att de visste var han tagit vägen. "Vittnet har därpå stigit upp samt varit behjälplig att söka efter Anders. Omsider hade torparen Anders Eriksson i torpet Uggelbo som är beläget en halv fjärdingsväg från Irsta, kommit och berättat att Anders Johansson voro där". Vittnet och flera andra hade då följts åt till berörda torp, där Anders Johansson också varit, "utan att hava några andra kläder på sig än allenast en skjorta samt skor. Anders Johansson som gruvat sig över att tjuvar voro i skogen och därstädes förövade hygge, och har därpå blivit förd hem till sitt hus, därest han åter beklagat sig över tjuvarna som voro i skogen"…….

Efter att Anders varit till Bergslagen hade han besökt vittnet, och då varit något "yr i huvudet samt klagat över hustrun".

Torparen Anders Eriksson lämnande samstämmiga uppgifter med de redan hörda vittnena. Han sade också att kring "brunnen som är belägen å Anders Johanssons ladugård, ej långt ifrån avträdeshuset, har varit ganska halt" …………

Erik Eriksson berättade att åtta dagar innan denna olycka timat med Anders Johansson, hade vittnet varit hos honom på dagsverke. Då hade Anders legat i sängen samt ropat: "Gossar, gossar hjälp mig". Efter någon stund hade Anders "sprungit till spiselen och tagit eld på pipdonen men då ej sagt något, dock trodde vittnet att Anders Johansson, som orden lydde, varit förvillad i huvudet".

Avslutningsvis berättades att Anders Johansson var född år 1726 och var känd för en "anständig och beskedlig levnad"..

Häradsrättens utslag blev, att då Anders Johansson hittats död i brunnen, utan att man med säkerhet visste om han på grund av sjukdom och svaghet själv slängt sig ner - "helst han stått på fötterna och ej någon anledning finnas, att han haft uppsåt sig själv förgöra, men däremot bevisat är, att han vid det tillfället varit sjuk och understundom yrat, finner Urtima häradsrätten skäligt, det må Anders Johansson, som efter intygande fört ett kristeligt leverne, i förmågo av 13 kapitlet 3§ missgärningsbalken ärligen begravas.

I övrigt och som ej är kunnigt vilken därtill varit vållande ibland de flera grannar som brunnen nyttjat att locket stått öppet, så kan Urtima häradsrätten över Länsmannens påstående i den delen, sig nu icke utlåta, utan om närmare upplysning därom kan erhållas, må han vederbörande för sin ovarsamhet särskilt tilltala".

Anders fick alltså begravas på kyrkogården i Sparrsätra, något som hade kunnat förvägrats honom om han själv varit vid sina sinnens fulla bruk och själv vållat dödsfallet

 

 

1808 Stöld i klockargården

År 1808 den 18 Maj hölls urtima ting…..;

.....då drängen Per Persson i Lönsåker stod anklagade för stöld, något som anmälts av bonden Per Jansson i samma by:

Per hade, tillsammans med två andra drängar och bonden Janssons son, vid niotiden på kvällen på annandag påsk gått in i Sparrsätra klockargård för att skaffa sig brännvin. De avstod när de upptäckte att bonden Jansson var där. Senare på natten återvände de dock. Då sov Jansson, som varit drucken redan vid det första besöket, på en soffa därinne. I rummet fanns utöver den sovande bonden också klockaren Sparsell och hans folk samt bonden Hans Persson, också han från Lönsåker.

Det var så skumt i rummet att Per beslöt sig för att han borde kunna undersöka Janssons fickor efter pengar - som han behövde för att köpa hatt - utan att riskera upptäckt. Han verkställde planen, och lyckades dra fram Janssons taskbok ur hans livstyckesficka, tog ur innehållet och lade tillbaka taskboken på soffan bredvid Jansson.

Efter detta beslöt sig drängarna samt Hans Persson för att gå hem till den sistnämnde. På vägen dit slängde Per en revers från plånboken på 10 riksdaler på en äng vid klockargården, som varit från snickare Lundgrens änka Erika och utställd på Jansson. Väl tillbaka i Lönsåker skickades det efter brännvin i ett par omgångar, och detta dracks också upp av gruppen. Per köpte ett tjog ägg som de delade på samt ett livstycke av Hans Persson. Tredjedag påsk tog sig sedan Per in till staden och köpte där bla en hatt och band för 1 riksdaler 24 .. , samt betalade sin skuld till fjärdingsman i Tillberga.

När efterlysning skedde söndagen efter drog sig Jan Jansson i Lönsåker till minnes, att på tredje dag påsk hade Per varit inne hos honom och frågat om han hade något att sälja, och att han fått till svar på sin fråga om var pengarna kom från, att de var återbetalning av ett lån från Bejby. När han nu ånyo förhörde Per blev svaret ett annat, varefter misstanken blev stark och Per blev gripen.

Per, som var 19 år och född i Romfartuna socken med en ryttare Frändberg till far, var dömd en gång tidigare: år 1807 för snatteri av en mössa i Ytter Tjurbo härad. Under rättegången anklagade Jansson honom för att, vid en auktion i byn tre veckor tidigare, också ha tagit ett par skinnhandskar med västgötavantar inuti. På den anklagelsen svarade Per att han hittat dem i en förstuga och sedan bytt bort dem till en dräng från Grop Norrby.

Häradsrätten fastslog, "…. I förmågo av 40 Cap 1 § missgärningsbalken rättvist, det skall Per Persson för sådana av honom första gången förrättade stölder till sammanräknat värde av 9 riksdaler 34 .. 8 … banco, böta tre gånger så mycket eller 29 riksdaler 8 .. lika mynt, eller i brist därav plikta med tolv dagars fängelse vid vatten och bröd samt stå en söndag uppenbar kyrkoplikt i Sparrsätra sockenkyrka". Utöver det dömdes han att ersätta Per Jansson med det stulnas värde.

Det stod direkt klart att Per Persson inte hade sådana tillgångar att han kunde betala sina böter. Han blev därför åter förd till Uppsala slottshäkte för att där avtjäna sitt straff.

 

 

1809 Skjutna djur

År 1809 hölls laga sommarting med Åsunda härad;

.....då man visade upp öronen från en varg och fyra rävar som alla skjutits av Anders Persson i Torgesta, Sparrsätra socken. De var alla skjutna "utom skall" dvs inte i samband med organiserad jakt. Som belöning för detta fick Anders Persson 1 riksdaler 16 skilling banco. Pengarna togs från häradets andel av de böter som betalades in av personer som dömdes under tingen, och skulle betalas ut av kronofogden på anmodan därom.

Avslutningsvis såg man också till att de uppvisade öronen förstördes, så ingen kunde komma och kräva belöning för samma djur ytterligare en gång!

 

1814 Fadersmord i Irsta

År 1814 den 5 October hölls urtima ting…..;

.. "vansinnige mannen Jan Ersson från Irsta i Sparrsätra ……uppå egen bekännelse att hava med en kniv till döds stuckit sin Fader Rusthållaren Erik Andersson, Lådö i samma socken, vilken den 13 i denna månad (september) av en torpare vid namn Olof Ersson på Hässelby ägor och bonden Per Persson i Andersta skall påfunnits liggande Livlös å en brede vid Ihrsta by belägen äng, Storängen kallad".

Fadern ska ha legat framstupa med blod i gräset runt i kring. När han vändes kunde vittnena se att han var skuren i halsen på vänstra sidan av strupen, ett hål som var mycket stort och djupt, av vilket man kunde förstå att han blivit mördad med en kniv. Vid obduktionen, som skedde i Lådö den 17 september i närvaro av några av Eriks släktingar samt en tolvman och en annan rusthållare från Lådö, visade det sig genom besiktning av det två tum långa och en halv tum djupa såret att pulsådern skurits av, även om en liten del av stora halspulsådern "hängde tillsammans". Då detta var en så tydlig dödsorsak behövdes ingen vidare undersökning av kroppen.

Torparen Olof Ersson berättade i sitt vittnesmål att då han på eftermiddagen den 13:e september var på hemväg från prästgården och gick över Andersta bys gärde hade han blivit varse en karl liggandes - och som han trodde kanske sovande - ett stycke från gärdesgården som skiljde ängen från gärdet. När han kom fram till Per Persson och hans tvenne drängar som var sysselsatta med sädesskärning, frågade han dem vem den å ängen liggande karlen var. Per Persson svarade inte utan klev över gärdesgården in på ängen, gick fram till den liggande personen, betraktade honom och sa "det är slut med den där". Olof och de två drängarna hade då skyndat fram och fått se den döde som de inte kände igen på grund av att kroppen låg framstupa och ansiktet var översköljt av blod. Ingen vidrörde kroppen, utan istället beslöt man sig för att tillkalla nämndemän för att få det hela besiktigat. Under tiden samlades ett flertal personer på ängen från den närbelägna Irsta by.

Nämndemännen Anders Pärsson i Hässelby och Anders Börjesson i Söderby vittnade om att när de kom till platsen där mannen låg på gräsmarken fann de honom liggande blodig och framstupa. När de vände på honom såg de att det var rusthållaren Eric Andersson från Lådö, och att han var skuren i halsen. Ingen kniv hittades på platsen, endast rusthållarens käpp låg i närheten, liksom hans hatt som låg ca 4 alnar bort. De gick till Irsta för att ordna med hemforslandet av den döde. Där mötte man den dödes sinnessvage son, Jan Ersson, som tillfrågades hur han mådde. På detta svarade Jan att han "Jag haver syndat". På frågan om vad han gjort svarade han "Jag haver mördat min fader, han ligger där på Storängen". När man frågade honom varmed man mördat honom svarade Jan "under min högra arm ligger min fälltälgkniv, varmed jag min fader mördade". När nämndemännen undersökte hans västficka fann de en rostig fälltälgkniv, som inte var särdeles vass.

Per Persson vittnade vidare om att han, efter kroppens besiktigande på platsen, återgått till arbetet. Vid solnedgången kom Jan Ersson gående på vägen från torpet Österbo, där hans svåger Anders Olsson bodde. Han stannade och hälsade. När Per Persson frågade Jan Ersson hur det stod till, svarade han att han mådde väl, men tillade att "jag tar er till vittne att jag haver syndat i dag" "jag har avlivat min far, icke är jag ond och icke eller rädd". Per blev bestört och ansåg att han inte kunde lämna Jan Ersson ensam, utan han följde honom hem till Irsta och överlämnade honom till hans släktingar. Där hörde Per hur Jan upprepade sin bekännelse. Per vittnade också om att han aldrig hört omtalas att Jan burit agg till sin far, och att det inte fanns någon anledning därtill då fadern alltid visat särdeles ömhet för Jan och, efter vad han hört omtalas, ivrigast understött dennes önskan att få vara på fri fot.

Kyrkoherde Elias Wallinder vittnade om att han på faderns enträgna begäran hälsat på Jan när han var intagen på hospitalet i Uppsala såsom vansinnig. Jan ville då komma hem, och när fadern fick höra detta hade han ordnat så att sonen fick komma hem. I augusti månad begav sig kyrkoherden hem till Jan Ersson för att se hur det stod till. Han fann då Jan bunden med en järnkedja och att han visade tecken på ytterlig grad av galenskap.

Jan Erssons hustru Malena Andersdotter berättade att hon varit gift med Jan i tolv år, att de hade två flickebarn, den äldsta på sjätte året och den yngre på fjärde året gamla. Hon sa att Jan varit en god man och husfader så långe han haft sina sinnens fulla bruk, och att hon första gången märkte hans sinnesförändring på vintern 1811 på så sätt att han hans tidigare foglighet och eftergivenhet försvann och han blev stormig, något som tilltog allt mer. Åren 1812 och 1813 hade han druckit Zätra brunn, men blev ej därav märkbart bättre, utan tvärtom hade - vid hemkomsten vid föregående års midsommartid - hans vansinnighet varit mer synbar än förut. Han hade därefter flera gånger varit våldsam och hotat henne och barnen till livet. I början av april detta år hade Jan blivit förd till hospitalet. När hon var där på besök och lämande mat till sin man hade han med mycken häftighet påyrkat att få komma hem. Malena tordes dock inte, av rädsla för hans våldsamhet, ordna med detta. Svärfadern arrangerade dock hans hemkomst så att hans kurator Eric Andersson i Brunnby hämtade honom från Uppsala i början av augusti och tog honom hem. Man fängslade Jan med järnkedja fastsatt i golvet och lindad runt hans ena ben. Nyckeln till låset på kedjan hade Malena. Det hände flera gånger att Jan kastade matkärlen efter henne genom dörren, när hon kommit med mat till honom.

En dag fann Jan en spik i rummet där han förvarades och med denna lyckades han bryta sönder låset och komma loss. Han begav sig ut på logen, där Malena var sysselsatt med tröskning och försökt överfalla henne med ett trästycke som han burit i handen. Malena sprang iväg för att påkalla Eric Andersson i Brunnbys uppmärksamhet. Han kom ofördröjligen och tog Jan med sig hem på försök. Redan nästa morgon återförde Eric honom, och fängslade Jan med ett nytt lås. Därefter bröt man loss alla spikar i väggarna i rummet och undersökte Jans kläder noggrant. Trots alla försiktighetsåtgärder lyckades Jan bryta sig loss på förmiddagen söndagen den 11 september, under det att tjänstefolket var i kyrkan. Han kom in i stugan till Malena och barnen som var ensamma. Malena tog flickorna med sig och flydde ut för att söka hjälp i byn. Hon såg genom fönstret hur Jan tog en rakkniv ur ett skåp, stoppade denna på sig och därefter med skyndsamhet lämnade gården. När folket kom hem från kyrkan begav sig flera ut för att leta efter Jan. De återkom med besked om att Jan var hos sin broder Bonden Anders Ersson i Wreta.

På tisdagens morgon kom Jan hem och gick och lade sig i ett rum på gården. Malena försökte då ordna så att Jan fängslades igen, men när hon kom ut på gården mötte hon svärfadern Eric Andersson som frågade efter sin son. När Malena berättade att han nyss kommit hem, och att hon hade för avsikt att åter fängsla honom, förbjöd svärfadern detta strängeligen, och tillade att han skulle ta sonen med sig hem till Lådö. Man intog middagsmåltid i varjedagsstugan tillsammans med tjänstefolket och därefter begav sig far och son iväg.

På kvällen återvände så Jan tillsammans med Per Persson och man berättade för Malena om Eric Anderssons död och mannens erkännande. På frågan varför han begått detta brott hade mannen svarat: "då jag blir lika gammal som han ska ni få göra så åt mig med".

Malena berättade också att Jan aldrig burit till fadern i livstiden utan tvärtom bemött honom med vänlighet.

Brodern Anders Ersson i Wreta vittnade om att Jan varit hos honom enligt vad Malena tidigare berättat, och tillade att han lyckats ta rakkniven av brodern.

Änkan Cajsa Olsdotter på Irsta ägor var nästa vittne. Hon kunde förtälja att hon hört berättas att Jan Ersson var mycket ostyrig, och att av folket i hans hus var det bara hustrun som tordes gå in till honom. På förmiddagen söndagen den 11 september hade hon till sin förskräckelse sett Jan komma gående till hennes hemviste, och komma in i stugan. Han bad om vatten eftersom han ämnade raka sig och tog i det samma upp en rakkniv. Efter att ha fått vattnet rakade han sig också, utan att begagna spegel, och tog därefter avsked och gick sin väg, utan att ofreda vare sig änkan eller hennes små barn.

Drängarna i Jan Erssons hus Anders Olson den äldre och den yngre vittnade om samtalet som skett vid middagen innan Jan följde sin far till Lådö. Fadern hade frågat Jan om han inte ville följa honom hem och sonen hade med ett vanligt skratt givit jakande svar. Hustrun hade med stor enträgenhet påstått att mannen åter borde fängslas. Svärfadern svarade henne då : "Jag tror ni äro tokiga som äro rädda för pojken - han rör ej det minsta barn - jag skall taga honom hem till mig ty om han ställs här bunden blir han bara värre". Efter ca en halvtimme hade far och son begivit sig iväg mot Österbo, dit fadern ämnade sig, innan vandringen skulle fortsätta till Lådö.

Drängarna hade återgått till sina arbeten, tills de tillsammans med många andra från byn fått höra att man funnit en död man på ängen, och begav sig till det stället, som låg allenast några bösskott från Irsta.

Eric Andersson I Brunnby hördes, och hans vittnesmål stämde väl överens med de tidigare avlagda.

När så de närvarande vittnena avhörts, beslöt häradsrätten att skjuta upp förhandlingarna till nästkommande laga hösteting, då några vittnen ytterligare skulle kallas. Jan hade av allt att döma varit in i fler stugor under sin de två dagar före faderns död, och man ville höra bl a vittnesmålen därifrån.

I övrigt kan nämnas att Jan beskrevs som född 1780 i Hamby by i Breds socken, lång till växten och av stark kroppsbyggnad.

Hur domen över Jan slutligen löd är ännu ej utforskat.

 

 

 

1829 Bästa "Snuttan"

1829 i slutet av oktober hölls laga höstting i Åsunda härad..:

Pigan Catharina Johansdotter från Vallby hade stämt kyrkovaktaren Trogen i Sparrsätra, då hon yrkade bidrag till uppehället för de gossebarn hon fött den 31 maj 1828.

Parterna inställdes sig, tillsammans med drängen Peter Söderberg i Lådö. Den sistnämnde hade blivit kallad som vittne av käranden. Han berättade att han vid ett tillfälle, "sedan käranden var rådd med ovannämnda barn, hört Trogen yttra, det han haft samlag med Catharina Johansdotter och att hon var, som orden fallit, hans bästa Snutta".

Svaranden Trogen "lämnade väl vittnesmålet obestritt, men förklarade att berörda hans yttrande endast varit ett löst skämt utan mening".

"Sedan vidare ej var att anföra och parterna jämte länsmannen Luhr överlämnat målet till häradsrättens prövning:

Resolverades: det häradsrätten med avseende å vad i målet edeligen hörda vittnen intygat och därigenom mot Trogen förekomna omständigheter, prövar, i förmågo av 17 kapitlet 30 § rättegångsbalken, skäligt uppdraga åt honom att å andra rättegångsdagen av nästa i häradet infallande laga vinterting med sin ed avhålla (?), det han icke med Cathatrina Johansdotter, plägat sådant umgänge, varav hon blivit havande med det av henne den 31 maj framfödda gossebarn, Viljandes häradsrätten, vad Trogen gitter en sådan ed gå eller icke vid mera utlåtande i målet meddela.

Emellertid ålägges det Trogen, att tidigt före berörda ting anmäla sig hos vördiga prästerskapet i Sparrsätra församling för att i sin kristendomskunskap och i synnerhet den del därav som innefatta värjemålsedens dyra vikt och ….förhöras och undervisas, samt med bevis däröver å tinget vara försedd, vid för honom ....vite av …tio daler 10 s banco, då även Catharina Johansdotter vid lika vite bör sig infinna.

Vilket beslut, under överläggning vartill vederbörande avträdde, efter inkallandet avsades".

Om prästens undervisning i värjemålsedens betydelse ledde till att Trogen avlade eden vid nästa ting eller åtog sig att underhålla barnet är inte utrett.

 

 

1829 Död bonde i Lådö

1829 i slutet av oktober hölls laga höstting i Åsunda härad..:

Rusthållaren och bonden Anders Olsson från Lådö hade hittats död på marken nära sin gård i Lådö den 7 oktober. Kronolänsman Luhr hade därför, tillsammans med änkan Maria Eriksdotter och sonen Anders Andersson i Lådö, låtit inkalla vittnen för att reda ut vad som hänt.

Det man tror sig veta så här långt är att "Anders Olsson dagen förut varit hos en avskedad dragon Trogen på Lådö bys ägor, där han förtärt kaffe och brännvin. Anders Olsson, som lärer varit rusig, har, då han skulat gå ut från Trogen, fallit omkull. Samt blivit återinledd och lagd på en kista. Ansiktet skall vid detta tillfälle hava varit blodigt och blodet blivit avtvättat av en kvinnsperson vid namn Anna Bengtsdotter. Huru Anders Olsson sedermera kommit därifrån har varken Trogen eller någon annan kunnat uppgiva".

Det första vittnet att höras var därför kyrkovaktmästare Carl Trogen: "att den 6te innevarande månad klockan omkring två eftermiddagen hade Anders Olsson inkommit till Trogen uti dess hemvist och efterfrågat skomakaren Söderberg i avsikt att låta honom laga skor samt där uppehållit sig någon stund. Har emellertid Johan Eriksson och dess son Erik även inträffat och samtalat med Anders Olofsson. Sedan han förtärt en kopp kaffe och en halv jungfru brännvin begivit sig ut i avsikt att gå hem, men av Trogen, som en kort stund därefter även gått ut för att efterse sina kreatur, träffats liggande på en dikeskant ej långt från Trogens stuga, då Anders Olsson varit blodig på högra handen och kindbenet men ej sagt sig blivit på något sätt våldförd, varefter Trogen kallat Erik Johansson och med biträde av honom upprest Anders Olsson, som då varit så matt att han med möda kunnat stå och slutligen blivit av Anna Bengtsdotter inburen i stugan och med en kudde under huvudet lagd på en kista, varifrån Anders Olsson sedan han någon stund vilat sig, åter uppstigit och i sällskap med Erik Johansson ånyo begivit sig på hemvägen".

Trogen sa också att Anders Olsson mot slutet av sin levnad alltid lidit av matthet så det var svårt att avgöra om han denna dagen varit kraftlösare än vanligt.

I liköppningsprotokollet från den 12 oktober får man veta att kroppen var av medelmåttlig längd men mager och avmärglad. Provinsialläkare Rudholphi intygar att Anders Olsson hade två färska blodsår med ojämna kanter på vänstra kindbenet samt att huden på näsryggen var avskrapad. Han hade gamla bensår på båda benen. Vidare var de "fina tarmarnas ådror mer än naturligt blodfyllda" och det luktade sprit (?) om maginnehållet. Rudholphi drog av detta slutsatsen att Anders Olsson varit rusig av starka drycker vid dödsfallet och att han dött av slag. Det yttre skadorna var inte ovillkorligen dödande och hade troligen tillkommit genom ett fall.

Häradsrättens utslag: ...".anser häradsrätten det vara upplyst, att Anders Olsson förmedelst omåttligt bruk av starka drycker tillsatt livet. Och prövar .....därför i förmågo av 5 § kungliga förordningen emot fylleri och dryckenskap den 24 augusti 1813, skäligt det skall Anders Olssons lik i tysthet begravas".

 

 

 

 

Senast uppdaterad 2009-10-03

 

© Marie Andersson 1999-2017