Brott i Svinnegarn

Marie Anderssons hemsida

Här hittar du bl. a en del av det jag samlat om min hembygd - vilket innebär Tibble by, Tillinge socken och Åsunda härad.

Några brott begångna i Svinnegarn socken

1634 Barnamord i Strand

År Den 6 augusti 1634 kallades ett extra ting samman i Åsunda härad....

….med anledning av att en "kona" vid namn Elizabeth Andersdotter stod anklagad för att "ömkeligen" ha mördat sitt barn. Hon hade under året innan och halva innevarande år tjänat hos en ung ogift bonde som hette Anton Johansson och som brukade (del av ?) Håkan Skyttes gods i Lundby, Svinnegarn. Elizabeth hade låtit Anton "belägra" henne, men han var numera gift med en annan kvinna.

De kvinnor som varit närvarande när hon födde barnet vittnade om att det skedde tisdagen den 22 juli hemma hos Hendrich i Strand. Två dagar senare följde Hendrich dem med barnet till Tillinge kyrka där det döptes och kristnades. Därefter återvände man till Strand.

Elizabeth sade att vittnena talat sanning. Sedan berättade hon om hur hon ensam på natten efter dopet, när allt folk sov och barnet låg vid hennes vänstra sida, tog sin högra hand under barnets haka tvärs över strupen och ströp det. På frågan om varför hon utförde detta, svarade hon att hon aldrig ville låta barnet dia eller uppfostra det, och därför hade hon mördat det. Elizabeth blev också tillfrågad om hon hade rådslagit med någon om mordet, vilket hon besvarade så, att hon inte varit i råd med någon människa, varken barnets far eller någon annan, utan sade sig ha gjort detta av "diuffwulfens tillskyndan, och ingen annan utan siälffwa dieffwulen, hennes rådhgiffware der till warit hade".

Hon blev av häradsrätten dömd efter andra kapitlet i högmålsbalken, vilket torde innebära att hon dömdes till döden.

 

 

1640 Barnamord

År Den 15 augusti 1640 hölls ett extraordinarie ting i Åsunda häradsrätt....

…. och anklagad var en "kona" vid namn Brijta Mickelsdotter. Hon hade låtit sig belägra av en ogift dräng som hette Mickel Hendrichsson och som tjänade hos välborna fru Sophia Stenbock vid Haga. Brijta erkände att hon, när hon kände att hennes stund var kommen, gick ut i skogen och födde barnet. Därefter lade hon handen över dess mun och kvävde det. Hon var dock rädd att det skulle kvickna till, och därför tog hon mossa och stoppade i barnets mun.

Efter hennes utresande hittades barnet dött på det beskrivna sättet.

Brijta blev dömd efter det andra kapitlet i högmålsbalken att uti "båhle att brännas".

Många närvarande vittnade om att Brijta var en mö född i äkta sång, vilket gjorde att Michel blev dömd att plikta sitt brott med 40 mark, enligt giftomålsbalkens tredje kapitel.

 

 

1693 Vidskepelse

År 1693 hölls ordinarie sommarting ….

... då kyrkoherden Erik Staff föredrog "huruledes klockarhustrun i Swingarn socken Karin Olsdotter åtta dagar före påsk tagit kyrkonycklarna och gått i kyrkan, tagit det bästa bårklädet, där uppå Christi Crusifix är broderat, vilket hon hon in ..... i ett lakan, burit det hem och lagt på sin sjuka ko".

Karin Olsdotter utfrågades och först undrade rätten varför hon gjort på detta viset.

Hon svarade "Jag gjorde det för den skull att jag mente Gud skulle därigenom hjälpa henne".

Fråga: "Av vem har hon lärt sådan lärdom?"

Svar: "Det var så, när jag ... var en liten flicka, och hemma hos min fader, som var stadsskrivare i Hudrijkswall för 50 år sedan hände att borgmästarens oxe blev illa sjuk, därför skickade borgmästarens hustru till sin syster som var kyrkoherdens hustru där i staden och begärde ett bårkläde och lade på oxen".

Fråga: "Blev oxen därav …frisk och färdig?"

Svar: "Ja, en dag eller två där efter var han lika färdig , som förr".

Fråga: "Visste eder man därav att i nu toge bårtäcket?"

Svar: "Nej, så sant mig gud hjälpe".

Fråga: "Huru ofta har i hjälpt edra och andras sjuka kreatur tillförne med sådan läkedom?"

Svar: "Aldrig tillförne. Ingen människa ska kunna mig sådant övertyga Gud bevare mig."

Domen löd:

"Det bör hustru Karin Olsdotter så mycket mera, som hon bättre haft tillfälle att missbruka de i hennes mans förvaring förtrodda kyrkans saker, efter kongl magt plakat om Eder och d 9 punkten för förövad vidskepelse, plikta med ris slitande, men skulle hon för sin ålderdom, sådant straff intet mera utstå lösa då sig därifrån med 20 daler silvermynt till Swingarns kyrka och de fattiga och stånde uppenbar kyrkoplikt".

Domen ställdes dock under kungliga hovrättens omprovande.

 

Fortsättning följde dock:

Anno 1693 hölls extraordinarie ting..

…då klockarhustrun anklagades för att ha använt bårtäcket flera gånger och för att ha tagit oblater för att nyttja vid vidskepelse. Detta ska man ha pratat om bl a när man vakade hos en sjuk kvinna i Svinnegarns by. Klockarhustrun nekade och tillade "om hon än skall gå igenom vatten och eld ….." . Rätten frågade då genast vad det var för ed och varför hon sagt så? Hon fick förklara sig och sa att även om hon skulle lida aldrig så stor pina så skulle hon neka.

Domen blev att då inga bevis fanns, fick kvinnan Anna Larsdotter som var den som kommit med påståendet, "plikta efter det 20 kapitlet i tingsmålabalken § 1 med 40 mark. Orkar hon ej botum plikta med kroppen". Denna gång gick alltså klockarhustrun fri.

 

 

1696 Olyckshändelse i smedja

År 1696 den 16, 17 och 18 februari hölls laga ting vid Tillinge kyrka ….

Smeden Antonj Tajart anklagade Anders Bengtsson i Gamla Haga i Svinnegarns socken för att han inte talat om, att den gamla bösspipa som smeden ombads laga var laddad med 42 st hagel. Bengtsson hävdade att han talat om att den var laddad. Detta kommenterade Antonj med att "ingen klok människa vågar att lägga ett laddat gevär i elden, och vad skulle tränga mig därtill, efter(som) jag Gudi ärat har mitt fulla vett och förstånd". Båda parterna åberopade Johan Olsson i Gammelhaga som vittne. Denne fanns inte vid tinget, utan parterna fick i uppdrag att skaffa honom till Tinget följande dag.

När Johan Olsson så hördes, berättade han att Anders Bengtsson kommit till Mäster Antonj och sagt att han ville ha bakskruven ur sin bösspipa, och bad att få låna smedens skruvstäd. Det fick han men lyckades inte, och bad då smeden om något att ta ur skruven med. Antonj svarade, att det inte gick utan att pipan måste i elden för att värmas upp. Bengtsson sade då att han var rädd att hon skulle bli förstörd, men smeden lugnade honom med att han gjort det någon gång förut, och den pipan blev inte sämre. Anders Bengtsson lämnade då bösspipan till smeden Tajart, men nämnde inte att den var laddad, varken med hagel eller krut. Så följdes de åt ut i smedjan båda två och vittnet dröjde kvar. När vittnet en stund senare kom ut mötte han smeden som haltade, och följde honom till hans hustru. När hon drog av Antonj byxorna blödde han över hela låret. Vittnet frågade då Bengtsson om de inte visste att bössan var laddad och Bengtsson ska ha svarat att jo de visste de båda två.

Smeden berättade att när han lade bössan i hässjan gick "hon lös och alla 42 st hagel som i henne voro i kroppen på honom gingo, varför han haver måst ligga i Enköping hela sex veckor under fältskären Daniel Lund, och honom betala läkarlön på 36 daler kopparmynt".

Anders Bengtsson blev tillfrågad om han inte visste att bössan var laddad och svarade att han hört att det skramlade av hagel men att det var krut i, eller hur det kommit dit, det visste han inte. Hans bror hade hittat henne på en vind i Stockhom och det var möjligt att hon legat laddad i sju-åtta år. Bengtsson fick frågan om han med gott samvete kunde gå ed på att han inte visste att det var något krut i bösspipan och att han inte haft uppsåt att skada Antonj Tajart. Det menade Bengtsson att han kunde och tillade att han ju varit med och hade själv kunnat bli skadad. Detta kommenterade Tajart med att Bengtsson noga sett till, att han själv stod på sidan och att smeden fått stå framför pipan. Bengtsson tillfrågades om att han sagt till vittnet Olsson att han visste att det var hagel i pipan och det tillstod han att han hade hört av skramlandet, men eftersom det också var ett stort fänghål i pipan trodde han att krutet ramlat ut.

Tajart var beredd att gå ed på att Bengtsson inte nämnt något om att bösspipan var laddad. Häradsrätten frågade honom då, om han som var smed inte borde ha tänkt på att bössan kunde vara laddad och därför frågat. Tajart svarade att hade det varit en bössa så hade han kunnat misstänka det, men detta var en gammal rostig och söndrig bösspipa som inte såg ut att ha varit laddad på länge.

Parterna fick lämna rummet och nämnden tillfrågades om någon av dessa två hade hanterat gevär så att de borde veta hur man bör umgås med dylika. Nämnden menade bl a att de var goda skyttar båda två, och att även om Anton Tajart "gjorde profession av Smed så gjorde han dock intet profession av att smida laddat gevär". När de två parterna återvände fick Tajart frågan om han var villig att förlikas med Bengtsson eftersom fel hade begåtts på båda sidor. Det ville han, och fick därefter ange vad han begärde i förlikning på vilket han svarade: "Vad sveda och pina jag månde lida innan barberaren fick alla 42 hagel ur mig, vad jag försummade i mitt hantverk, vad jag kostade på mig medan jag måst ligga på ett främmande ställe det kan väl var och en tänka. Men jag vill ändå intet mera begära, än att Anders Bengtsson består mig fältskärens 36 daler kopparmynt". Bengtsson svarade på detta, att det betalade han aldrig. Han blev då något uppläxad av rätten, som sa att "det är illa att I intet förstå huru billig Antons begäran är, utan stå i ljuset och skymma Eder". Bengtsson stod fast vid att han inte kunde godta förlikningen, trots att rätten påpekade att det första tillbudet är det bästa.

Rätten beslöt då, att om Bengtsson inte ville "bekväma sig till i morgon att förlikas med Tajarten och med villkor som förberett är, bör han emellertid bereda sig på att gå Lag (ed) där uppå, att han intet visste att det var något krut i bösspipan, och hade inte heller uppsåt att tillfoga Antonj något men och skada med henne".

Nästa dag kom så målet upp igen. Det visade sig då att det tillstånd som tingsrätten givit dem att förlikas sedan det om aftonen blivit tingslov, hade fallit ut på ett sätt som det inte var tänkt. På hemresan vid "pass en halv fjärdedels mil ifrån Tingsplatsen, haver Anders Bengtsson förfört sig på honom Tajart ... så att han nödgats återvända till Tingsplatsen". Trots detta inställde sig båda parterna, men nu tyckte man inte att smeden varken borde eller kunde förlikas med Anders Bengtsson. Den sistnämnde fick därför (efter att ha blivit påmind om edens betydelse) , med handen på bibeln, gå ed på att han inte visste att det fanns krut i bössan innan hon "brann lös" i elden och att han inte haft uppsåt att skada Antonj Tajart.

Utslaget blev, att Bengtsson fick betala hälften av mäster Daniel Lunds fordran på 36 daler kopparmynt dvs 18 daler kopparmynt, hälften av de pengar sex veckors bortavaro innebar (á 6 daler/vecka) dvs 18 daler kopparmynt, hälften av ersättningen för sveda, värk och tidsspillan dvs (hälften av 36) 18 daler kopparmynt ytterligare at betala för Anders Bengtsson.

Därefter togs ett nytt mål upp angående det överfall som Anders Bengtsson gjort på Antonj Tajart på väg hem från tinget. Enligt smeden hade Bengtsson hunnit upp honom på vägen och börjat träta på honom. Bengtsson ska ha sagt, att om det kostade honom aldrig så högt, så hade han ändå lust att ta livet av honom, varefter han "skjutit honom kull tre gånger, sparkat och hårdragit, så han ock sparkat honom i ansiktet". Anders Bengtssons version var, att han bara talat emot Tajart så, att frågat honom om han inte visste att det var hagel i bössan. Till vittne inkallades då trädgårdsdrängen vid Haga Bengt Ersson. Han sade, efter avlagd vinnesed, att ordväxlingen dem emellan låtit:

B: "Det är likväl nog att jag skall giva ut en stor hop penningar för Eder skull!

T: Jag rår intet därför.

B: Rår inte därför? Varför går du och stämmer mig?" varefter Bengtsson sköt ikull Tajart i diket. När smeden kommit upp ur diket sade han:

T: "Gud bevars, Anders Bengtsson, få ni icke låta bli mig?" varpå han andra gången blev kullryckt på åkern av Bengtsson som sade:

B: "far du, jag skall intet slå dig, utan bara rycka kull dig". När Tajart kom upp tog Bengtsson honom för tredje gången i axlarna och ryckte kull honom mot gärdsgården, så att hanfick ett blodsår på kindbenet.

Vittnet Ersson tillfrågades om Bengtsson var mycket drucken vid detta tillfälle, vilket Ersson inte direkt kunde svara på. Han visste dock att de, innan de reste från Tinget, varit inne hos klockaren och druckit en kanna. Under den tiden trätte de inte med varandra. Rätten ville veta om Bengtsson sedan skyndat sig för att hinna ifatt smeden, men det tyckte inte vittnet att man kunde säga, han hade kommit gåendes. Tajart yttrade, att Bengtsson nu hade hanterat honom som han hade vett till, men fortsatte "likväl om min bön något förmår beder jag för honom". Därefter fick parterna lämna rummet, och nämnden tillfrågades hur Anders Bengtsson "plägade sig förhålla i sitt dagliga leverne", varpå Tolvman Samuel Andersson, som hade hans gumma (i sin tjänst ?) svarade: "Intet annat än väl, men intet kan han bära sitt rus som en karl".

Utslag: Till Bengtssons ursäkt kunde anföras att 1) han inte skyndat efter Tajart för att "hinna upp honom och förföra sig på honom" utan endast oförmodat råkat honom på vägen 2) de på Tingsplatsen varit goda vänner medan de drack tillsammans 3) efter vittnets utsago ska Bengtsson sagt att han inte skulle slå honom bara skjuta ikull honom 4) Bengtsson är något bräcklig och svag när han druckit 5) det bara finns ett vittne, som inte heller stämmer helt överens med Antonjs version 6) Tajart ber för honom. Tajart hade av handgemänget fått ett halvt finger långt blodvite i ansiktet samt en blånad. Att detta skett på tingsvägen, och dessutom under den period då rätten givit Bengtsson tid att fundera på förlikning och emot den andra partern, ledde till att Bengtsson dömdes för ett blodvite och en blånad tre skilling (?) per skada och därutöver dömdes han som Edsöresbrytare, något som dock remitterades till kungliga hovrätten för prövning.

 

 

1710 Lönskaläger i Hållingsbo

År 1710 års vinterting hölls i mars....

….. och där "ställde länsman Haksell för rätten drängen Erik Andersson i Hållingsbo i Svinnegarns socken, för ett lönskaläger med Elin Thomasdotter i Hållingsbo soldattorp, uti vilket lönskaläger är avlat barn som ännu lever".

Erik Andersson "tillstod lönskalägret, men nekade att vilja taga henne till hustru". Erik Jacobsson, som var närvarande bland allmogen under utfrågningen kunde inte låta bli att kommentera målet, så han "inföll härvid och sade, de kunde intet förlikas den tiden de tjänte tilsammans, vad vänskap skall det kunna bliva mellan dem, om de bliva gifta tillsammans" - vilket gav honom 3 marks böter för att han talat objuden.

"Ock såsom Erik Andersson av häradsrätten intet kunde övertalas eller bevekas att taga henne till hustru, varför resolverades att han för lönskaläger bör plikta med 40 m och Elin Thomasdotter med 20 m smt (silvermynt) och bägge undergå uppenbar skrift, var till Erik bör till sitt barns uppfostring och uppehälle bestå Elin Thomasdotter årlig 1 tunna spannmål och 8 dr kmt (daler kopparmynt) till dess barnet kan tiena sig sin föda".

 

 

1723 Stöld av säd

År 1723 hölls laga vinterting….

.. då anklagades "soldaten vid Upplands infanteriregemente, överste löjtnantens kompani samt Risberga rote Olof Andersson Risberg, för det han skall, emellan den sistlidne fredag och lördag borttagit och stulit om natten råg från Husby gårds laduloge".

Risberg erkände att han gått dit två gånger om natten. Första gången hade han tagit upp en balk, andra gången öppnade han låset med en knivsudd. Han öste upp säden i säckar, lade dessa på kälken och hade sedan dragit hem den till torpet. Däremot nekade Risberg till en tredje stöld som han anklagades för.

Domen löd:

"Resolution: Emedan soldaten för Risberga rote uti Teda socken, Olof Risberg, är övertygad och själv tillstått, hava begångit stöld och tjuvnad i det han om nattetid på 3 åtskilda gånger varit vid Husby gård i Svinnegarns socken, upptagit logdörrar och borttagit …. av råg och vete". Detta värderades till ett sammanlagt värde av 35 daler kopparmynt. Därför "prövar rätten för skäligt, till följe av 1653 års straffordning att uppålägga soldaten Risberg återställa denna stulna säden, med 5 halvspann råg och en spann vete, och betala tredubbla böter". Men om "han intet mäktar dessa böter betala, skall han med 2 gatulopp avstraffas, och dessutom skall han undergå uppenbar kyrkoplikt uti Svinnegarns församling".

 

 

1743 Barnamord - eller mened ? - i Laggarbo

År 1743 den 10 februari hölls laga vinterting….

” … laga rannsakning över det emot kvinnspersonen Lena Jacobsdotter angivna brottsmål, att hava barnamord begått”.

Lena hade ställts inför ett urtima ting i januari månad, eftersom man trott att hon varit gravid och gjort sig av med barnet. Nu fördes Lena återigen från slottsarresten i Uppsala till häradsrätten. Hon var sjuk och svag. Eftersom det rådde oklarhet om huruvida Lena fått något barn eller inte, hade man tänkt låta en jordegumma besiktiga Lena för att se, huruvida hon fått barn eller inte. Nu inlämnades intyg från regementsfältskären Johan Eberhart Loitlender (?) och Uppsala stads jordemorder Sara Frumerids gjorda besiktning, som löd:

”Efter högvälborne Baron och Landshövdingen Herr Johan Preuners begäran hava vi undertecknade visiterat Pigan Lena Jacobsdotter, som blivit angiven det hon lagt barn å lön, men funnit henne som följer:

Först brösten ganska små och ..ånda.

Andra på Buken fanns inga skrynklor eller ärr.

Tredje …..alldeles inakt spruckit.

Fjärde sömnen av moderseiden orörd.

Femte modern ganska liten, så att intet foster uti modern varit, ej eller att hon med manfolk haft att beställa.

Som attesteras Uppsala den 8 februari anno 1743.

Joh. E. Woigllender, Kirurg Reg Uppland. Sara Frumerie, Uppsala stads barnmorska.”

Efter att intyget upplästs frågade häradsrätten varför hon ”bekänt en sådan gärning på sig?”. Lena svarade att eftersom flera högre stående personer påstått att hon fött barn, hade hon inte trott att hon kunde undslippa med mindre än att erkänna sig skyldig.

Ett flertal vittnen kallades fram. Först hennes husbonde från föregående år, bonden Anders Larsson. Han berättade, att Lena föregående år, när hon varit i hans tjänst, hade haft fästman, och att hon sedan blivit mycket tjock. Av detta hade han dragit slutsatsen att hon varit gravid, och av den anledningen tagit henne till fältskären i Enköping, Christian Reinhard, för att ”låta besiktiga henne”. Läkaren hade dock inte kunnat finna att hon var med barn.

Ett annat vittne som hördes var hjälpprästen Simon Norelius. Han berättade att Lena inför honom bekänt att skräddaren Bengt Ferell gjort henne med barn, och att hon inte förut vågat erkänna detta, eftersom skräddaren hade hotat att ”taga halsen av henne, om hon sådant på honom bekände”.

Lena var dock så svag och sjuk, att förhandlingarna uppsköts till nästa laga ting. Till dess skulle också några ytterligare vittnen kallas.

 

År 1743 den 10 maj hölls laga sommarting ….

Målet mot Lena fortsatte. Lena, som även nu var svag av sin sjukdom och avmattad, nekade – precis som vid det sist hållna tinget – till att hon någonsin varit med barn, eller att ha haft med manfolk att skaffa. Hon menade, att hon av en långvarig frossa blivit svullen och svag, och folk hade då trott att hon var med barn. Frossan hade börjat redan hösten 1741, och när frossan blev något bättre på våren 1742, började magen svälla. Häradsrätten frågade, om någon särskild person hade tvingat henne till bekännelsen, men Lena menade att hon inte kunde nämna någon särskild.

Man frågade också Lena, om hon inte visste att det var illa gjort, att bekänna på sig en sådan gärning, om hon var oskyldig. Lena svarade att hon väl visste att sådant borde man inte göra, och att hon därför inte kunde undgå straff, men att hon har inte trott sig kunna göra på annat vis.

Pigan Kierstin Andersdotter, som tjänat tillsammans med Lena i Laggarbo hördes. Hon menade att Lena varit något tjock, men om hon var havande eller inte visste inte vittnet något om.

Fältskären från Enköping H C Reinhard berättade, att han under sommaren föregående år tagit emot Lena tillsammans med hennes matmor. Den sistnämnda hade velat veta om Lena var havande. Fältskären hade känt på henne och funnit att hennes mage var mycket hård och hög, men han hade inte de instrument som krävdes för att avgöra om hon var med barn eller inte. Han gav dem istället rådet att vänta och se, så skulle väl tiden utvisa hur det var med Lena.

Häradsrätten frågade sedan efter Lenas mor och bror, som blivit inkallade till rätten. Man fick då veta, att när Lena blivit insatt i häkte, hade hennes mor tillsammans med sin son börjat gå omkring och tigga, och sedan begivit sig ifrån orten. Ingen visste var de nu uppehöll sig.

Utslaget från häradsrätten blev, att ”ehuruväl Lena Jacobsdotter vidgått att hon av olovlig beblandelse havande blivit, i enslighet barn framfött, och det sedan å lön lagt; dock som hon denna sin bekännelse sedan återkallat, och ej några omständigheter funnits, som hennes förra tillförlåt. Styrkt, fältskären Wolglender och jordegumman Frumerie jämväl uti sitt över Lena utgivna besiktning vittnesbörd, som Frumerie även med Ed sin styrkt, intygat, att Lena aldrig varit havande eller med manfolk haft att beställa, fördenskull prövar Rätten skäl att befria Lena ifrån det emot hon angivna brott, att hava begått barnamord, men som Lena Jacobsdotter självvilligt och utan att kunna visa det hon av någon varit tvingad eller för förledd, bekänt det hon en sådan gärning gjort som dödsstraff förtjänar …Rätten skäl i förmåga av 17 Kapitlet 5 § Missgärningsbalken det bör Lena Jacobsdotter därför, sig till välförtjänt straff och androm till varning avstraffas med 6 par ris, 3 slag av paret…”

 

 

1775 Ryttare i Huseby åtalad för lönskaläge

År 1775 hölls laga sommarting i maj månad på häradshövdinebostället i Enögla….

.. då "Länsmannen välaktad Arpi har stämma låtit Ryttaren för Husby gård i Svinnegarns socken Eric Söderberg för lönskaläge med kvinnspersonen Stina Floström, vilken numera död blivit.

Ock erkände Söderberg, som var jämte käranden tillstädes, att han lägrat bemälte kvinnsperson, varefter de trolovat sig med varannan, så att, om hennes dödsfall ej emellan kommit, hade han tagit henne till äkta.

Och som frälse inspektorn på berörda Husby gård Anders Frogstadius intygade, att Söderberg och Stina Floström, uppå deras husbondes och matmoders föreställning om giftermål sig emellan avgjort så att Floström, som förut låtit sig städja på annat ställe, senare för denna orsak blivit kvar i tjänsten på Husby, men giftermålet blivit hindrat, för hennes svaga kunskap i kristendomen, varpå hon, som fött barn i förliden februari månad, fjorton dagar därefter eller i början av martii månad död blivit, sedan barnet åtta dagar förut (?) genom döden avgått, även som komministern i Svinnegarns socken Vördige och Vällärde Olof Sandel, skrifteligen vid handa givit, att Söderberg utfäst sig att till äkta taga Stina Floström, alltså och ehuru Frogstadius tillika berättat, att då Söderberg av prästerskapet blivit vägrad att taga henne till sig, han blivit ledsen men dock därunder till hennes uppehälle bidragit, Sandel jämväl tillagt, att Söderberg slutligen funnits emot Floström .allsu..ig, för det han skulle hålla henne till undervisning i kristendomskunskapen, finner likväl häradsrätten, då ostridigt är att de trolovade varit, men osäkert om icke Söderberg i fall Floström levat oaktat giftermålet kunnat tillåtas, det fullborda velat, att bemälte Söderberg till böter för lönskaläge – icke fällas kan, utan kommer han, i förmågo av 53 kapitlet 51 § missgärningsbalken att för otidigt sängalag giva till Svinngarns kyrka två daler silvermynt".

Hon var alltså för dålig i kristendomskunskap för att få tillåtelse av prästen att gifta sig!

 

 

1776 Osämja vid arbete på Svinnegarns bys äng

År 1776 hölls i november månad laga höstting i Åsunda härad på häradshövdingebostället i Enögla, där bl a nedanstående mål avhandlades:

Torparen Anders Telin i Gammelhaga samt drängarna Olof Andersson i Valla, Teda samt Karl Johansson i Svinnegarns by var instämda för att de skulle ha överfallit bonden Lars Eriksson i Svinnegarns by med hugg och slag. Detta skulle ha skett den 24 juli under arbetet på en äng i sistnämnda by. De åtalade skulle ha givit honom blodsår och blånader, dragit honom i håret samt skrikit okvädesord åt honom. För detta hade Lars Eriksson stämt in de tre åtalade till tinget, men hade själv hunnit avlida innan tinget började, varför målet tagits över av länsmannen Jacob Arpi.

Den dödes bror, bonden Erik Eriksson i Husby, Torstuna, berättade att brodern varit frisk och sund men strax efter detta slagsmål hade han klagat över en stöt han fått mellan axlarna och som efter kort tid gjorde honom sängliggande och att han för fjorton dagar sedan hade med ”döden avgått”.

Torparen Telin fick därefter berätta sin version av vad som utspelat sig den berörda dagen på ängen. Han sa, att Lars Eriksson skulle gå ”vad” emellan sin och nämndeman Johan Matssons teg, där Telin och drängarna var ute och slog. Lars Eriksson ska då ha ”brukat ohöviska ord” mot Telin och de båda drängarna. När Lars Eriksson en stund senare skulle gå vad på en annan teg hade han ”tvingat ner gräset” för dem. Då hade Telin och de två andra gått dit, och Telin och Andersson hade fattat tag i Erikssons lie, varefter Karl Johansson kommit bakom Eriksson och stött honom i ryggen med lieorvet. Telin menade att han själv inte hade skadat eller slagit Eriksson.

Olof Anderssons berättelse var samstämmig med Telins.

Karl Johansson, som tjänat som dräng hos nämndemannen under den tid då detta utspelade sig, erkände att han stött lieorvet i ryggen på Lars Eriksson, men menade att det inte var någon hård stöt och att han heller inte ramlat omkull av densamma.

Lars Erikssons bror kommenterade det sistnämnda genom att säga att om det inte varit för att Telin och Andersson hållit emot, så hade hans bror säkert stupat av stöten...

Fler vittnen hördes. Den fd nämndemannen Johan Matsson i Svinnegarns by menade att Lars Eriksson varit ”något drucken” och att denne trampat i hans vad vid tillfället. Man menade att Lars Eriksson, som varit femtio år gammal och alltid förut haft god hälsa, hade klagat över men av stöten men hade inte desto mindre arbetat under höbärgningen och även skurit någon råg, men hade därefter insjuknat och blivit sängliggande.

Erik Olofsson i Valla berättade att Lars Eriksson och drängarna börjat kivas med varann om vadet, varvid vittnet hört Eriksson bruka ohövliga ord mot dem. Därefter hade Eriksson gått till en annan teg och ”då han ej funnit igen vadpåken, företagit sig att mäta den nästbelägna och Johan Matssons tillhörande tegen”, varvid Telin och Andersson gått dit och fattat tag i Erikssons lie, varefter Johansson stött honom i ryggen med lieorvet (utan att han fallit i kull). Dagen därefter och flera gånger hade dock Eriksson sagt, att han kände den stöten ”allt in i lungorna”. Vittnet hade dock inte märkt att han hostat eller spottat blod.

Gustaf Mattson i Valla kunde berätta att när de senare skulle gå från ängen hade det åter utbrutit ordväxling vid vägen, och då hade Olof Andersson med handen stött till Eriksson att han ”stulpit omkull” i diket.

Drängen Johan Anderson i Laggarbo hade tidigare frågat vem Johan Matsson hade som ”förkarl vid slåningen”. Vittnet hade svarat att det var Olof Andersson, och då hade Eriksson bl a yttrat att ”Han vore från helvetet, den skiten”. Detta vittne hade också senare hört Eriksson säg den som rev honom eller höll i halsduken kunde han förlåta, men inte den som gav honom stöten i ryggen. Vittnet kunde också intyga att när de gått hem från ängen hade Olof Andersson stött till Lars Eriksson så att han "tumlat ikull" i diket. Karl Johansson hade vid samma tillfälle sagt åt honom att ”han lefde som en djävul, samt skulle dö och begravas som en djäfwul” därför att Eriksson hade trampat ned gräset för dem. När vittnet senare arbetat med Eriksson vid rågskörden hade han klagat på att han liksom hade ett stopp i bröstet, och fjorton dagar efter att han fått stöten i ryggen hade han blivit sjuk och legat till sängs i sex veckor. Han hade sen blivit bättre och gått upp några dagar, för att sedan åter insjukna och åtta dagar senare dö. Vittnet visste inte om han hostat blod men han hade hört Eriksson berätta för prästen att sjukdomen börjat med frossa. Han kunde också erinra sig att Erikssons hustru och barn haft frossan och att det i orten grasserat en dödlig feber som bara på Haga sätesgård tagit fjorton människors liv.

Fler vittnen kunde styrka den uttalade liknelsen med djävulen.

Nämndemannen Johan Karlsson i Väppeby vittnade med skriftligt bevis om att han den 27 juli besiktigat Lars Erikssons åkommor och sett tre stora och tre små sår vid kindbenet samt en röd fläck och svullnad mellan axlarna.

Rätten frågade om någon läkare hade besiktigat kroppen. Länsmannen och brodern svarade att änkan inte kunnat förmås det att tillåta det samt att det nu nog var för sent, då den döda blivit begraven och kroppen, ”efter fjorton dagar i den blida väderleken säkert kommit till förruttnelse, så de invärtes delarna hava ett olika förhållande emot deras utseende strax efter dödsfallet”.

Brodern menade att Karl Johansson måste ställas till ansvar för dödsfallet. Länsman tyckte att då besiktning ej skett efter döden – och då han kunde ha dött av febern som gick - så borde Johansson liksom de andra böta för sina förbrytelser men kunde inte ställas tillsvars för att ha tagit livet av Lars Eriksson.

Häradsrättens utslag blev, att eftersom Lars Erikssons döda kropp inte blivit ojävigt besiktigad efter dödsfallet kunde inte Karl Johansson hållas som ansvarig för hans död, då orsaken också skulle kunna vara den feber som gick på orten. Men då såväl Johansson som Telin och Andersson efter den första ordväxlingen ”begivit sig alla i lika flock” till Lars Erikssons ängsteg, och när Eriksson inte hittade vadpålen utan istället mätte Johan Matssons teg, överfallit honom med berått mod och tillfogat honom skador. Det skedde genom att Telin och Olofsson fattade tag i hans lie och Johansson stötte honom i ryggen med sitt lieorv, under vilket handgemäng Eriksson tillfogats de sex sår på kindbenet och en åkomma på ryggen som nämndemännen Larsson och Dahlin synat och intygat om. Senare har Olof Andersson knuffat Eriksson i bröstet så att han omkullfallit varvid Johansson i flera vittnens närvaro okvädat honom.

Häradsrätten dömde, med hänvisning till 20 kapitlet 13 paragrafen, 25 kapitlet 2 paragrafen samt 60 kapitlet 6 paragrafen i Missgärningsbalken, att de alla tre för våldet skulle böta fyrtio daler silvermynt vardera. Dessutom skulle Johansson böta fyra daler för ryggskadan och två daler för okvädesorden, samt Telin och Andersson – som måste ha tillfogat honom skadorna i ansiktet – böta för sex blodsår sammanlagt tjugofyra daler silvermynt. Olof Andersson skulle dessutom böta tre daler för stöten i bröstet.

Men ”i brist av botum avstraffas Karl Johansson med sexton, Telin med aderton och Olof Andersson med nitton par spöö, trij slag av paret”.

Därutöver förklarades de tre skyldiga att, till följd av 39 kapitlet 4 paragrafen samma balk, ersätta Lars Erikssons arvingar för hans sveda och värk, hinder i arbete och annan kostnad med tjugo daler silvermynt.

”Dock kommer detta utslag, som för parterna avkunnades den 7 november, att underställas kunglig Majestäts och riksens höglovliga Svea hovrätts vidare högrättvisa provande”.

 

1811 Barnamord i Finnbo torp

År 1811 den 17 april hölls urtima ting ….

..en piga vid namn Ullrica Jonsdotter från Finbo torp under Huseby sätesgård i Swinngarns socken nyligen framfött barn i lönndom och detsamma livet avhänt".

Ullrica beskrivs vara av medelmåttig längd och kroppsbyggnad, trettioett år gammal och född den 17 februari 1780 i Enköpings-Näs av föräldrar vars namn hon inte minns, men som ska ha varit torpare under Nybyholms sätesgård. Båda dog när Ullrica var liten, varefter hon vuxit upp hos en faster, bonden Jan Jansson i Bärbys hustru. Vid sexton års ålder fick hon tjänst hos en torpare under Hacksta säteri, och därefter har hon tjänat på flera ställen och bott inhyst på olika gårdar. De sista tre åren har hon bott i Finnbo torp, där hon med tillåtelse av bonden Eric Nilsson i Rörby, som brukar torpet men inte bor eller håller arbetsfolk där, bott ensam och skött hans kreatur vid torpet.

Komministern i Svinnegarns församling lämnade följande intyg om Ullrica:

"Pigan Ullrica Jonsdotter befinns vara född i Näs socken Åsunda härad 1780 den 17de februari. Kom 1802 från Engsö i årstjänst hos bonden Carl Gustafsson i g. Haga, men som hon var hävdad, gick hon efter några veckor ur tjänsten till Näs där hon den 3 februari 1803 födde ett oäkta Gossebarn, Per Adolph. Har sedermera utan församlingens tillstädjelse vistats med sitt barn där hon har kunnat få något husrum i församlingen, till dess Bonden Eric Nilsson i Rörby på eget ansvar tog henne till hjälphjon. Hon lärer icke någonstädes varit Mantalsskriven sedan hon hade laga tjänst. Hennes Kristendoms kunskap är svag. Hennes uppförande är mig okänt, dock har ingen förr än sedan hon nu begått den rysliga gärning, varför hon är häktad, anklagat henne för obeskedlighet. Hon var här till Nattvarden sist den 12 augusti 1810.

Swinngarn den 17 april 1811.

Gestrin, Comm. L."

Ullrica berättade att sonen Per Adolph, som nu var på nionde året, för närvarande vårdades och underhölls av Ullricas halvbror, statartorparen vid Gumlösa gård i Theda socken, Jan Nilsson. Någon far till pojken hade inte framträtt, och även om Ulrica visste vem han var, hade hon aldrig fått något bidrag till hans försörjning, utan ensam klarat av pojken fram till att hennes halvbror av medlidande tagit emot pojken.

Vidare står i domboken: "Med frimodighet som syntes härröra, icke av fräckhet, utan enfald och bristande begrepp om rysligheten av den gärning för vilken hon är ställd till rätta, erkände Ullrica otvunget att hon på natten den 3dje av denne månad framfött levande gosse Barn och genom handåverkan vållat det sammas död".

Häradsrätten fann ".. i hänseende till Ullricas märkbara enfaldighet, urtima tingsrätten lämpligt, att genom förställande korta och bestämda frågor, söka utleta …."

Fråga: Vilken voro Ullricas lägersman och när eller var.. hävdandet skett?

Svar: Att Eric Nilssons i Rörbys ogifta dräng Eric Jansson hade hävdat och rätt henne med framfödde foster, och, att hon flera gånger sistförlidne sommar, vid tillfällen då hon varit hos Eric Nilsson på arbete vid Rörby, haft köttslig beblandelse med bemälte Eric Jansson och första gången den tid när början skett med rensning å potatisland.

Fråga: När eller huru snart efter detta första samlag med Eric Jansson, Ullrica känt sig vara havande och när hon saknat sin månads rening?

Svar: Att hon förstått och märkt sin havande belägenhet ungefärligen en månad eller något mera efter beblandelsen….

Fråga: Vid vad tid Ullrica första gången känt fostret röra sig i moderslivet och om sådan rörelse tidtals uteblivit eller jämt varit märkbar?

Svar: Att hon först något efter helgonmässan sistlidet år eller, efter vad hon ville minnas, omkring söndagen då texten om yttersta domen blivit predikad, funnit fostret först röra sig i moderlivet, och att hon sedermera titt och ofta känt sådan rörelse utom på åtta dagars tid vid mittet av näst… Martii månad, varefter dock känningen av liv hos fostret åter börjat och fortfarit intill födslen.

Fråga: Var i moderslivet fostrets rörelse märkts och om hon kännit det vända, eller sänka sig i livet?

Svar: Att hon haft mesta känningen av fostret under naveln, dock jämväl åt ömse sidor av magen, och väl funnit att det sänkt sig nederåt men icke förstått eller erfarit när sådant hänt eller om fostret vänt sig.

Fråga: Om och när Ullrica upptäckt havande tillståndet för Lägersmannen Eric Jansson eller någon annan, om någon tillsport henne därom och huruvida någon rått och tillstyrkt henne att sin belägenhet dölja?

Svar: Att hon icke för någon yppat havande tillståndet eller hört någon yttra misstankar därom vidare än att avlidne soldaten Hjorts änka hustru Maja Stina, vilken bor å nästa rum intill det, varuti Ullrica sig uppehållit, hade sistlidne vårfrudag sagt till Ullrica att hon tycktes skola göra barnsöl vartill Ullrica endast skall svarat med dessa orden "får väl det? Ni får väl se att så ej sker". Men om flera än hustrun Hjort hyst misstankar emot Ullrica, kände hon icke, och fullkomligen visst var det, att icke någon givit Ullrica råd att hålla sitt tillstånd hemligt eller förgöra fostret.

Fråga: När Ullrica fattat beslut att dölja sin havande belägenhet, och vad hon tillgjort för att lyckas i detta föremål samt om hon icke tilläventyrs snört sig hårt eller nyttjat annan bindel?

Svar: Att hon i den stund hon märkt sig havande, beslutat att hålla det hemligt och icke upptäcka sådant för någon samt oryggligt bibehållit denna föresats men likväl icke påtänkt eller begagnat något slags medel för att göra tillståndet omärkbart, utan förlitat sig därpå att hennes kroppsställning skulle undanröja misstankar.

Fråga: Huruvida Ullrica under havande tillståndet varit illamående och om hon nyttjat något läkemedel eller intagit något som hon trott kunna verka till fostrets fördrivande?

Svar: Att hon väl någon gång fastän sällan känt opasslighet och förlorat matlust, men aldrig behövt för sjuklighet hållas vid sängen och icke någonsin tagit botemedel eller ens tänkt på att fördriva fostret.

Fråga: När den tanke fallit Ullrica in att taga barnet av daga och vad sätt därtill hon beslutat och vidtagit?

Svar: Att hon så snart hon sig vara havande, har fattat och sedermera stadigt behållit den föresats att, om barnet framkommo vid liv, det samma mörda och undanskaffa, men icke överlagt eller inom sig avgjort huru detta skulle verkställas förrän i den stund barnet henne frångått och det givit läte från sig, då Ullrica beslutat att kväva barnet och satt sådant beslut genast i verket på det sätt att hon med sin ena hand tryckt hårt över barnets mun och hållit handen stilla någon stund till dess hon trott ändamålet vara vunnit, varpå, sedan hon icke mera märkt tecken till liv hos barnet, hon inlindat det uti ett förkläde, lagt det uti sin säng och sedermera fram på dagen undangömt barnets lik uti annat låst rum och haft det där förvarat till nästpåföljde tisdag den 9de i denna månad, då hon tidigt på morgonen burit döda kroppen till Theda kyrkogård och uti en där varande, friherrliga Sturiska familjen tillhörig valv och med öppna gluggar och järngaller försedd grav, instoppat kroppen genom gluggarna.

Fråga: Vad egentligen föranledde Ullrica till överläggning och beslut att avhända sitt foster livet?

Svar: Att därtill något bidragit blygsel att bliva känd för lösaktig levnad, men att egentliga orsaken varit den föreställning hon sig gjort om svårigheten att uti fattigdom vilken skulle tilltaga och trycka i samma mån som hon utav barnets skötande blevo hindrad från ledighet till arbete, kunna försörja sig och barnet, helst hon under sitt förra levande barns upp…. Icke sällan skall nödgats känna hungersnöd och de svåra ..ledelsen därav.

Fråga: Vad tid barnavärkar först påkommit Ullrica och i vad ställning antingen liggande eller stående hon varit under barnafödslen?

Svar: Att hon fått känning av värkar på aftonen förevände dag den 3dje i denna månad kl emellan 8 och 9 och då förstått det barnsbörd skulle snart förestå, varför hon lagt sig uti sin säng, och vid det hon, efter en kort stunds sömn, åter uppvaknat, erfarit förnyade värkar två eller tre gånger ehuru mera lindriga än första gången. Och som hon därav tagit anledning till föreställning att något skulle dröja med barnsbörden, och hon funnit mörker i rummet hemskt, hade hon uppstigit utur sängen i tanke att göra upp eld på spisen, men icke hunnit från sängen förr än hon märkt barnsbörden vara för hand, och förblivit stående lutad på händerna emot sängbrädet och i sådan ställning framfött barnet, vilket hon låtit av sig självt nedfalla på golvet, och varvid det givit läte ifrån sig genom skrik, som varit gällt och friskt, då Ullrica i det samma upptagit barnet, skådat ut i dunkla månskenet som inträngt genom stuvufönstret, och i full övertygelse att det hade liv, på sätt ovan anfört är, genom tryckning med handen över barnets mun avhänt det livet. Förklarade vidare på särskild fråga att hon funnit barnet ha huvudhår, men icke eftersett eller eljest anmärkt om det haft naglar, samt att, ehuru hon icke under födandet vidrört barnet med händren eller på något sätt underhjälpt dess skiljande från modren, hon dock förstått att barnets huvud först framkommit.

Fråga: I anledning därav, blev Ullrica tillspord om hon ansågo troligt det barnet kunnat vid fallet mot golvet tagit sådan skada?

Svar: det hon icke kunde göra sig begrepp om förhållandet därutinnan, men på fråga det fall hon sig hava anmärkt och mindes med säkerhet att barnet skrikit sedan det nedkommit på golvet.

Fråga: Huru Ullrica förhållit sig med navelsträngen, antingen hon avslitit eller med eggjärn den samma stympat?

Svar: att hon varken rivit, klippt eller skurit av navelsträngen, utan den funnits avgången när Ullrica när Ullrica upptagit barnet från golvet och kvävt det.

(Här hörde tingsrätten en Provincial medicus Doctor Sammelius, som sa att det inte var otroligt att navelsträngen brast av barnets tyngt vid fallet mot golvet).

Fråga: Huru snart efter födslen efterbörden sig ansatt, om den kommit med mer eller mindre blod och vad utseende den haft?

Svar: att så snart Ullrica varit skild från barnet och hon lagt det insvept i förklädet upp i sängen, hade hon själv, mycket utmattad, lagt sig på sängen att vila, då efter en kort stund hon märkt efterbörden komma och för att icke få den i sängen, skyndat upp men knappast hunnit med kroppen över sängbrädet förr än efterbörden , utan särdeles mycket blod, gått ifrån henne på golvet, varifrån hon genast tagit och lindat den uti en trasa och kastat alltsammans in uti bakugnen i stuvan och därefter rengjort golvet från blod, på det icke skulle märkas i händelse någon kunnat inkomma i rummet, vilket varit olåst. Förmälandes vidare Ullrica, att hon haft efterbörden liggande i ugnen ända till måndagen den 8e i denna månad då hon bränt upp den, och varken därvid eller förut skådat börden, så att hon ej kunna göra något besked för den sammas utseende.

Fråga: Om Ullrica för någon upptäckt sin illgärning eller på vad annat sätt den blivit kunnig?

Svar: att hon ifrån den stund gärningen skett, känt samvetsagg och svåra förebråelser, men dock förmått bära dem inom sig intill dess hon nedkastat barnets döda kropp uti ovannämnda grav och hemkommit, då sådan ångest och kval henne överfallit att hon, när hustru Hjort och torparen Jan Anderssons hustru Brita Lena samma dag frågat Ullrica om hon haft barnsbörd, icke kunnat neka därtill utan tvärtom funnit tröst och tillfredsställelse uti upptäckt av vad hon gjort och anmodat hustru Hjort att giva det för communister Gestrin.

Provincial medicus Doctor Sommulius hade låtit upphämta barnet ur Sturiska graven och lämnade följade attest:

"År 1811 den 17 april företogs å Herr kronobefallningsman Freivalls anmodan besiktning å ett gossebarn, vilket var förvarat vid Theda kyrka och voro vid detta tillfälle närvarande Tolvmannen Olov Börjesson och klockaren Hedlund i Theda.

Sedan barnet blivit framlagt, befanns det inlagt i några smutsiga trasor vara riktigt fullgånget, kroppen var fyllig, huden hade ett naturligt utseende, naglarna på händer och fötter voro ordentliga, ingen ludd syntes på kroppen men ett mörkt hår på huvudet. Båda testiklarna voro nedsjunkne i pungarne och navelsträngen var avtagen 1½ kvarter från kroppen men icke underbunden. På vänstra sidan av ansiktet enda från tinningen ned över käften, munnen, näsan och in på andra käften syntes en rödblå färg som hade någon svår tryckning skett på dessa delar. Då munnen öppnades, befanns inre sidan av läpparne helt blå, men ej något var instoppat i munnen.

Över bröstet syntes en lindrig rodnad, för övrigt voro ytter delarne oskadda. Då huvudskålen avlossades, befunnos de därunder liggande benen rödare än vanligt och de i huvudet varande blodkäril voro mycket utspända. Efter magens öppnande sågs de grövre tarmarna fyllda av vanligt grönt ämne varav genom stolgången något var …erat. Urinblåsan till någondel fylld med urin, för övrigt voro alla delarna i buk…. i naturligt tillstånd. Bröstet öppnades och befunnos alla delarna där oskadda. Då lungorna jämte hjärtat uttogs och lades i vatten, flöto de både hela och sönderstyckade. Så väl under vidrörandet som då de sönderskuros, hördes tydeligen ett ljud som tillkännagav, att luft var uti dem och att barnet andats. Troligt har detta gossebarn, som vid födslen ägt liv, straxt efter dess tillkomst blivit kvävt. Att således förhåller sig och att denna besiktning med all noggrannhet blivit förrättad betygas på min förut avlagda ämbetsed, samt med denna min Ed: Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ. Bekräftas Enköping den 17 april 1811.

A. Sommelius, Prov. Med."

Därpå hördes vittnen. Grannen Hjort berättade bl a att hon inget sett på Ullricas kropp, men att hon i och för sig alltid var påpylsad med trasig kläder. När änkan Hjort och Brita Lena hälsat på Ullrica måndagen den 8 april hade de lagt märke till, när Ullrica bockade sig för att ta upp något på golvet, att Ullrica hade något tjockt och utstående som knut på sin rygg. De två misstänkte då att Ullrica var lindad, men det nekade hon till när de frågade. De frågade henne också vad hon bränt i ugnen, eftersom det låg ett os i rummet, som av brända ben. Ullrica svarade dem: Vad tycker ni jag har för ben att bränna?

Anna Jansdotter, en annan grannfru i stenhuset, som inrymde flera lägenheter, berättade att Ullrica fått lov att ligga i hennes och hennes mans rum natten till tisdagen den 9 april, eftersom Ulrica tyckte att det kändes ängsligt och otrevligt i hennes egen stuva. Klockan 5 på morgonen hade gått iväg, och sagt att hon skulle besöka sin bror i Gumlösa för att begära läder till skor. Hon återvände på förmiddagen och när hon såg Annas späda barn ligga i vaggan och skrika, ville hon ta upp det men blev då upprörd och börjat gråta och gått ut ur rummet.

En stund därefter, när Brita Lena varit in till Ullrica, och under småprat undrade över hur hon hunnit gå till bror sin på så kort tid, hade hon märkt att något inte stod rätt till med Ullrica. Brita Lena började prata om sina egna barn, då Ullrica under synbar sinnesrörelse frågat henne, om de kunde få nåd av Gud som gjort av med sina barn. Det stärkte Brita Lenas misstankar, och hon skyndade att yppa dem för änkan Hjort och Anna Jansdotter, och de hade då gemensamt försökt förmå Ullrica till en bekännelse. Hon nekade dock, och Brita Lena, som den dagen hade skyldighet att hämta post från Enköpings stad till Huseby sätesgård, hade givit sig iväg för att utföra detta.

Under tiden erkände Ullrica sitt brott, och bad änkan Hjort att angiva det för Communister Gestrin, något som hon också utförde.

Häradsrättens utslag fann, att då Ullriva frivilligt erkänt och stadigt vidgått sin berättelse, att med hänvisning till 16 kapitlet 1 § i Missgärningsbalken och kungliga förordningen av den 20 januari1719 rättvist att döma Ullrica för "sin grova missgärning sig själv till välförtjänt straff och androm till varnagel, halshuggas och i båle brännas".

Om domen verkställdes är ännu inte konstaterat.

Drängen Eric Jansson, som erkänt att han hävdat Ullrica, men som inte visste att hon var med barn, dömdes ( enl 53 kapitlet 1 § Missgärningsbalken) till tre riksdalers böter för första gångens lägermål, samt att giva halva den summan till Svinnegarns kyrka och därutöver undgå enskild skrift och avlösning.

 

 

 

 

 

 

 

Senast uppdaterad 2008-12-03

 

© Marie Andersson 1999-2017