Brott i Vårfrukyrka

Marie Anderssons hemsida

Här hittar du bl. a en del av det jag samlat om min hembygd - vilket innebär Tibble by, Tillinge socken och Åsunda härad.

Några brott begångna i Vårfrukyrka socken

1560 En förlikning

Vid Enköpings rådstuga den 24 maj 1560 …

…behandlades en förlikning enligt följande:

"Item giorde Erick Erickson på Muncke gatan j Eneköping och hans broder Oloff j Walla j Worfrue kyrkio Socken en forlijckning med theris Stiuffmoder Hustru Karin, om thet arff hon skulle haffwa effter theras Fadher Erick Jönson som dödde then 26 Martij Anno 1560, Och skulle the giffwa henne for sin deell både j Morgongåffwo, heders gåffwo, och alt annat som her effterfölier, Först reda penningar 50 marck ortuger, En Skedh, En forgylt ring, ena gryta, Spannämåle 12 spen, Koo 1 st, Swijn 1 st, och ena opredda säng, Och när forskriffne Hustru Karin forskriffne tingist tilfyllest, bekommit haffuer skulle hon med them ther om aldelis forlijct warda, Ther på gåffwo the huar annan sine handstreckningar, och så skulle Erick Erickson med sin broder Oloff i Walla beholla gården på Munckegatan, quitt och frij på theris deell, Withnessmän til thenna forlijckning, som ther offwer woro, äre Jacob Westh, Oloff Gregerson och Knutt Buller".

(Källa: Enköpings stads tänkeböcker 1540-95)

 

 

1560 Majestätsbrott

Vid Enköpings rådstuga den 12 juli 1560 …

"... kommo för rätta Lasse Anderson och Mauritz Juthe i Gånsta i Wårfru kyrke Socken, vittnade och svoro huru Mathz Erickson uti druckens mål ropade och skriade på Kunglig Majestäts dotter Högburen furstinna Fru Catharina och hennes Nåds man Greve Esserdt (när han med en båt skepps bröd for igenom det lilla sundet vid Kunglig Majestäts gård Wente holman, kallandes Hennes Nåd hora och honom en horförare, som många av Hennes Nåds folk, både drabanter och andra, hörde, som där på landet ginge och spatserade. Detta talet vart Mathz Erickson förehållet på Rådstugan där han stod för rätta, och som han på sistone det icke neka kunde, ty de två vittnen som hans skeppslag vore, vittnade honom det så hårdeliga uppå att han här med ingen gensäjelse hava kunde. Därför sattes den saken de 12 uti rätten till att döma om, och de dömde Mathz Erickson sin hals ifrån efter det 18 Kapitlets innehåll i Stadslagen. Och sedan Fogden Erick Joonson hade fått dom på honom, lät han strax förskicka honom till Stockholm till Kunglig Majestät och lät antvårda H. Nåd i händer".

Om Mathz blev avrättad eller benådad är ännu inte utforskat.

(Källa: Enköpings stads tänkeböcker 1540-95 (texten är återgiven något förenklad)).

 

 

1577 En fördold skinnsäck

Vid Enköpings rådstuga den 9 november 1577 …

…avhandlades ett mål om en skinnsäck som var på villovägar: "......Ther nest Kom för sittiande Räätt Oloff Erson i Käffra j vårfru kyrkio: S: Och talade til skrome Jöns Om En gammal skinsäck, som bort war kommen för forskriffne Oloff Erson, huilken säck han hitte igen j Jonsses händer tå suarade förskriffne Skromme Jöns och sade, att Oloff hade lånt honom samma säck, men (sade han) Jagh haffuer fördölt honom: tå suor Oloff Erson på boken och sade att han aldrig lånthe vt förskriffne säck: Men Epther thett Jöns bekende att han hade fördölt säcken vart honom Räcknat lika höckt som han hade stolitt honom Men säcken vart värderat så godh som itt fareskiin, för 2 öre: Och för samma 2 öre värd vart han dömd till stupo: bleff giffuit j penninger 16 mark: är rest:"

(Källa: Enköpings stads tänkeböcker 1540-95)

 

 

1637 Barn som drunknade

Vid Åsunda härads tredje ting år 1637, som hölls den 24 november …

…togs en gammal sak upp. Hendrich Jöransson från Åkerby kom inför rätten och besvärade sig högeligen om händelsen då hans 8-åriga barn tillsammans med grannen Pär Hanssons 7-åriga barn hade följt varandra ifrån byn ned uti myren där de drunknade och dog. Detta skedde av allt att döma 1628 om sommaren.

Varken Hendrich eller Pär skyllde den andre för att ha vållat barnens död, men av någon anledning fanns det någonting outrett med kyrkoherden Simon Olai i detta ärende, kanske var det helt enkelt så att det inte var rätt inskrivet i kyrkoböckerna. Saken hade diskuterats med ärkebiskopen vid visitationen under hösten och denne hade uppmanat Hendrich att införskaffa häradsrättens utlåtande i saken och återkomma.

Häradsrätten uttalade att Hendrich och Pär inte varit vållande till sina barns död och ännu mindre med vilja vållat dödsfallen. Barnen hade helt enkelt gått för sig själva ifrån sina föräldrar utan att dessa visste vart de hade tagit vägen. Hendrich och Pär kunde därför inte dömas till något straff, utan friades i häradsrätten med hänvisning till dråpmålabalken med våda kapitel 6.

 

 

1637 Våldtäktsförsök

Vid Åsunda härads tredje ting år 1637, som hölls den 24 november …

… trädde pigan Malin Andersdotter, som tjänade hos Anders Matsson i Ramsta i Björksta socken, inför rätten och anklagade Lasse, Pärs son i Jädra, för ha våldtagit henne i skogen. Detta skulle ha skett när de båda var i skogen på hemväg från en skjutsfärd i Huseby socken. Lasse ville ingalunda erkänna sig skyldig till att ha våldtagit henne, utan menade att det varit hennes vilja såväl som hans - detta trots att hon hade sagt nej till hans begäran i början.

Malin tillfrågades om hon hade slitit sönder hans kläder eller han hennes, på vilket hon svarade nej, ingen av dem hade rivit sönder den andres kläder. Malin fick då frågan om hon hade ropat, och till detta svarade hon "nej, jag kunde icke ropa". På frågan "Hwij så?" svarade hon "jag kunde icke ropa ty jag dånade".

Rätten ansåg inte att Lasse kunde fällas för våldtäkt, han blev frikänd. Han dömdes dock till 40 marks böter för att han kränkt henne (dvs för mökränkning).

 

 

1689 Upprepade överfall

Anno 1689 den 17 december hölls extra ordinarie ting vid Åsunda häradsrätt…

…då Hans Jönsson i Enögla anklagade sin hustrus systerson soldaten Erik Johansson Broor för att ett flertal gånger överfallit honom och hans hustru med hugg och slag i deras hem i Enögla. Första gången ska det ha skett den 7 oktober, då han kom "med en talgkniv uti dagsättningen" och återkommit vid midnatt och då skurit hans hustru över ögat och näsan, samt hotat att skära halsen av Hans. Nästa gång soldaten antastat dem var den 5 november, då han kommit till dem med orden "Var är bonden, den skälmen?", dragit sin värja, slagit honom i huvudet och så småningom drivit honom ut ur hans hus. Slutligen ska soldaten den 3 december åter ha kommit efter dagsättningen med en laddad bössa och Hans Jönsson tvingades då fly till en granne. Därutöver anklagade Hans soldaten för att ha huggit i stänger, bord och annat som kommit ivägen uti hans boning samt för att med olöst (?) krut ha skjutit hunden i benet. Hans ber också allra ödmjukast om att tingsrätten måtte hjälpa honom att få frid, helst som "kunglig majestät vår allranådigaste konung och herre lovat varom och enom att få njuta hus och hemfrid".

Soldaten Erik Johansson Broor förklarade att orsaken till dem emellan uppkommet agg och kiv var att Hans Jönsson anno 1682, då de var på väg till mönstringen i Stockholm, fått 36 daler kopparmynt i rotepenningar som han ännu inte velat betala till Broor. Istället har han (soldaten) blivit bemött med onda ord och hot om hugg när han velat kräva sin rätt.

Drängen Erik Johansson från Tjursåker hade bevittnat det första överfallet och kallades in som vittne. Han berättade att soldaten kommit inspringade genom dörren hos Hans Jönsson i vredesmod, dragit Hans i håret, slagit honom till golvet och bla sagt "Jag skall skära halsen av dig idag". När han sedan skulle hugga Hans med kniven och svingade denna bakom sig kom hustrun i vägen och skadades i ögat. Broor erkände på tillfrågan att det gått till så, med undantag för att han inte haft tankar på att skära ihjäl Hans Jönsson.

Nästa vittne var drängen Lars Larsson från Horsbäck i Löfsta socken. Han berättade att han den 5 november, tillsammans med en annan dräng, om aftonen kommit till Hans Jönssons hus på väg hem ifrån Stockholm och begärt husrum för natten. Samma afton hade soldaten Broor kommit in i huset och sagt "Var är bonden, den skälmen?". Bondhustrun hade frågat varför han sökte honom. På detta hade Broor svarat att Hans Jönsson skulle ha lagt in en klagoskrift hos officerarna angående att Broor skulle ha slagit sin hustru. När Hans tillstod att han gjort detta, rände soldaten med "knytte näven" i bröstet på honom så att han for baklänges emot en tunna. Hans hade frågat om att han inte skulle kunna få njuta hus och hemfrid i sin egen stuga. Soldaten ska då ha dragit den värja som han bar vid sidan och slagit Hans två gånger på axeln med denna. Därefter rände Hans ut och soldaten följde efter. Vittnet gick sedan själv ut och mötte då Hans Jönsson och såg soldaten springa efter honom med värjan i handen. Vittnet Lars flydde undan till granngården för att undå att själv drabbas av hugg. När han varit en stund hos grannen Oluf Johansson kom även Hans dit och talade om att han var rädd för att soldaten följde efter. Oluf släppte då in Hans i sin kammare. Oluf Johansson fanns tillstädes, och tillstod att Hans och hans hustru kommit över till honom, men soldaten hade aldrig dykt upp.

En attest inlämnades med den andra drängens (som sökt husrum för natten) berättelse. Denna stämde överens med det föregående vittnets, men med tillägget att efter att ha jagat runt ute på gården körde soldaten in Hans Jönsson i stugan igen. Hans satte sig då i sitt högsäte, men blev av soldaten skamligen driven därifrån och in till sin granne Oluf Johansson.

Vid det tredje överfallet hade soldaten Anders Ersson Falk varit närvarande. Han hade suttit hos Hans Jönsson i Enögla då soldaten Broor kommit in och hälsat vackert. Efter en stund hade dock Hans och Broor börjat träta, sedan Hans anklagat Broor för att ha stulit bl a ett slipstensvred. När sedan Falk gick ut på gården för att resa bort, kom Broor ut efter honom och bad honom följa med in igen och vänta en stund. Broors moster hade nämligen lovat systersonen mat, och när han hade ätit kunde de följas åt. När de så åter kom in i stugan sade Broor: "Kära moster, låt mig få ett stop öl". Först vägrade man honom detta, men efter en stund gick hustrun för att hämta öl. Broor hade då vände sig till bonden ochfrågade varför han inte skulle fått dricka, och tillagt att han "fått dricka här i gården förr än du kom hit". Därefter hade Broor tagit bössan men Falk sade sig ha tagit den av honom. Hans Jönsson, som satt i högsätet, rycktes fram på golvet av Broor så att skjortan gick sönder och fick ta emot slag på kindbenet. När hustrun kommit in sade hon enligt Falk att hon ville ge två kannor öl till den som ville slå Broor. Hans Jönsson ska sedan efter en stund gått ut därifrån. Falk hade inte hört Broor tala onda ord med sin moster.

Hans Jönsson begärade att för guds skull få slippa denna soldaten Broor "ty han nödgas på vidrig händelse övergiva hemmanet", om han "vill vid livet bliva". Hans erbjöd sig också att få fram en annan soldat i Broors ställe, om rotebönderna inte ville ordna detta.

Häradsrättens utslag var, att de hade hört parternas klagomål och noga betänkt saken. Soldaten Erik Johansson Broor hade tvenne åtskilda gånger i vredesmod kommit hem till Hans Jönsson och med hugg ochslag i hans egen stuga överfallit honom och drivit honom ut ur hans hus. Broor kunde inte säga emot vittnesmålen (dock endast ett vittne per tillfälle) utan han tillstod i stort sett överfallen. Rätten ansåg att även om straffet mot denna soldat borde "hårdeligen skärpas" kunde denna ringa rätten "intet annat än döma honom biltagen över allt Sverige, och att hava förgjort alla sina lösören, och det i anseende till det 2 och 22 cap edsöresbalken". Domen underställdes dock med underdånig ödmjukhet kungliga hovrättens visa omdöme.

 

Tilläggas kan, att anno 1690 hölls ordinarie vinter ting..

…då "föraren Malm inkom uppå soldaten Erik Johansson Broors vägnar, sägandes det Hans Jönsson i Enögla för 9 år sedan uppburit lagpenningen (?) av roten 30 daler kopparmynt" som Hans Jönsson "under resan åt Stockholm låtit förkommas begärandes Malm att Broor dem nu igen bekomma". Hans Jönsson kunde "intet neka till att ha uppburit penningarna, men sade sig dem till soldaten sedermera betalt. Föraren begärde att Hans Jönsson skulle sig med ed befria för samma fordran, alltså svor Hans Jönsson med hand å bok sig inga penningar av samma rotepenningar till Broor skyldig vara och blev således ifrån den talan i de mål befriad".

 

 

1725 Olovligt gifte

Vid Åsunda härads vinterting år 1725 …

… kom befallningsman på Fånö gård välbetrodde Lars Nyman, som var förmyndare för sin omyndiga brorson Carl Andersson, samt pojkens styvfar Erik Pärsson i Ål inför rätten. De hade från båda sidor stämt varandra. Lars Nyman hävdade att Erik Pärsson föregående år förlett gossen Carl att ingå äktenskap med Eriks syster, Margeta Pärsdotter. Detta hade skett utan förmyndarens vetskap och Nyman menade att äktenskapet måste upphävas då det var olagligt.

Erik Pärsson å andra sidan menade att gossen av egen vilja ville gifta sig med systern. Han tyckte också, att Nyman måste bevisa att det funnits skäl för Erik att hindra äktenskapet - och kunde han inte det borde han betala alla omkostnader som varit i samband med bröllopet. Därutöver borde Nyman visa att han var laglig förmyndare för Carl, samt ersätta Erik för utlägg i samband med rättegången.

Nyman fick dock stöd av lagen då häradsrätten hänvisade till 1686 års kyrkolag, och färklarade bl a "att ingen må gifta sig förrän han är kommen till mogen och laglig ålder" och "ingen omyndig och stadd under annans mans våld, skal hemligen förlova sig". Rätten sa vidare om gossen Carl Andersson i Ål: "som icke är mer än 15 år gammal, och ännu omyndig, samt stadd under förmyndare, och oskickelig till att förlova sig och bygga äktensskap". Vad gäller styvfadern menade häradsrätten att han inte var förmyndare och att han därför inte hade rätt att råda Carl till detta eller låta honom genomföra äktenskapet. Nyman, som var den rätta förmyndaren, hade alltså haft både makt och skäl att hindra äktenskapet.

Nyman friades från allt det som Erik Pärsson anfört mot honom. Däremot skulle Erik Pärsson ersätta Lars Nymans omkostnader, en summa på 46 daler kopparmynt.

Slutligen slog rätten fast, att "börandes gossen Carl vara under sin fadersbroders förmyndarskap, och honom åtlyda, och detta till följe av 39 § uti förmyndareförordningen 1664".

Att äktenskapet verkligen hade genomförts har inte kontrollerats, inte heller om det i så fall upphävdes. Det finns en möjlighet, trots formuleringarna ovan, att det endast hann komma till lysning i kyrkan. Det förefaller troligt att någon reagerat på gossens låga ålder redan då. Det kanske var just så det kom till farbroderns kännedom?

 

 

1745 Foster lagt "å lönn" i Boda

År 1745 den 23 augusti hölls urtima ting …..

..” en kvinnsperson. Lisa Mattsdotter, barna.. ifrån Boda Säteri här i häradet och Wårfrukyrka socken blivit till slottsarresten i Upsala införd, såsom den där i anledning av dess i åtskilliga personers övervaro gjorda bekännelse för barnamord”.

Lisa ska vid allhelgonatiden blivit havande med drängen Erik Olsson, som också tjänade på Boda gård.

Erik skall ha märkt hur det var ställt med henne efter 6-7 veckor, och när han frågade henne bekräftade hon hans misstankar. Erik bad henne då gå till Brita i Brunna, för att där låta sig … på fötterna, varigenom han förmenade att fostret skulle fördrivas. Lisa ville inte följa hans råd. Hon mindes också att han han en gång tidigare berättat för henne, att i Wiggeby trädgård skulle det växa en ört som tjänade till fosters fördrivande.

10 dagar efter midsommar, när Lisa skulle se efter bondens får i en hage, drabbades hon hastigt av värkar. Hon framfödde ett dött barn i skogen, som hon tycke var en flicka. Barnet hade inget hår på huvudet och inga naglar. Lisa kastade barnet i en buske i skogen.

Lisa bekände också, att hon även året innan blivit havande med samma dräng, men då ”haft missfödsel icke långt efter avlessen”.

När Lisa sedan i slutet av juli bekänt för bonden Stockenbergs hustru, hade denne samt en annan piga följt med och förmått Lisa att peka ut platsen. Det enda man fann i busken var ett liten ben, som troddes komma från ett ryggben, och som visades upp vid tinget.

Erik erkände att han haft köttslig beblandelse med Lisa, men nekade till att det skulle skett under äktenskapslöfte, som Lisa hävdat, och även till att ha givit henne några råd i fosterfördrivning.

Häradsrättens utslag blev, att även om Lisa hävdade att barnet var dödfött, hade hon fött det i enskildhet och lagt fostret å lönn. För detta dömdes hon (enligt 16 Kapitlet missgärningsbalken) till att halshuggas och i båle brännas.

Erik dömdes för lägersmålet till 10 Daler silvermynt samt att i Vårfrukyrkans sakristia undgå enskilt skrift och avlösning.

Lisas dom underställdes därefter Svea hovrätt för rättvist provande

 

 

1777 Benbrott i Norra Rekasta

Anno 1777 den 3 februari och följande dagar hölls laga vinterting med menige man och allmogen från Åsunda härad :

(Tinget skulle ha hållits vid häradshövdingebostället i Enögla, men där saknades tillgångar för att tillgodose rättens ledamöters förplägnad - än mindre övriga tingsdeltagares behov - så tinget flyttades till Enköpings gästgivargård).

"Å ämbetets vägnar har länsmannen välaktad Jacob Arpi till detta ting stämma låtit soldaten Johan Fredric Rolof för Rekasta rote i Vårfrukyrka socken och hans rotebonde Erik Nilsson i norr Rekasta med påstående att som Rolof, fiärde söndagen i adventet eller den 22 december förledet år under förlupen ordväxling och slagsmål emellan honom och bemälte Erik Nilsson skall brutit det ena benet av kyrkvärden bonden Erik Johansson i berörda by".

Vid upprop av målet inställde sig länsman Arpi samt bonden Erik Nilsson och soldaten Rolof. Den sistnämnde biträddes av bataljons adjutanten Gilius Schutte, som till länsman Arpi ingav en mellan Rolof och avlidne Erik Johansson i livstiden ingången förlikning i detta mål. Denna skrivelse redogjorde för att benbrottet skett på Erik Nilssons gård mellan klockan 10 och 11 på aftonen, att Rolof lämnat tre riksdaler 16 skilling till Erik Johansson som ersättning för sveda och värk samt läkarlön och att Erik Johansson var nöjd med denna summa i förlikning och inte hade något mer att fordra av Rolof för benbrottet. Förlikningen var undertecknad den 8 januari 1777 i Rekasta med Erik Johanssons bomärke och bevittnad.

Erik Nilsson, 33 år gammal och av god kroppsstyrka, berättade att när han "fjärde söndagen i adventet eller den 22 december sistlidne hemkommit ifrån kyrkan, har soldaten Rolof varit hos honom och uttagit sin julekost", men tämligen omgående begivit sig vidare till Södra Rekasta. Om aftonen "å samma dag klockan vid pass emellan 10 och 11 inkommit till Erik Nilssons gumma" och frågat efter soldaten Enegren. Kyrkvärden Erik Johansson som var där hade svarat att han skjutsat honom hem. Man hade därefter börjat munhuggas om ett hål i en gärdesgård och det blev ordväxling och tumult mellan Rolof, Erik Johansson och Erik Nilsson, vid vilket Erik Johansson ben skadades så illa.

Knappt en månad senare dog Erik Johansson.

Stadsfältskären i Enköping hade författat en attest den 21 januari som beskriver hur han besiktigat Erik Johanssons döda kropp och funnit "svullnad och inflammation å vänstra benet, knäet och upp för ryggen orsakats av det benbrott, som Erik Johansson å dess vänstra ben fått".

Fältskären fanns också på plats vid tinget, varför han blev förhörd under ed och sade att benpiporna hade stuckit ut genom köttet, att såret var stort som en riksdaler och att benet varit mycket svullet av värk. Han hade också fått veta att en lekman, en bonde från Sparrsätra socken, hade använt en olja till benets läkande - en olja som vid dylika händelser enligt fältskären var alldeles otjänlig och även skadlig! Stadsfältskären menade att om en förståndig läkare tillkallats hade utgången av benbrottet blivit annorlunda.

Erik Johanssons änka Anna Matsdotter berättade på tillfrågan att Erik Johansson dött natten mellan den 19 och 20 januari. Hon sa också att det var bonden Olof Olofsson i Karkesta Sparrsätra sn, som varit och förbundit benet samt låtit det samma läka. Han hade tre år tidigare läkt det andra benet på Erik Johansson, som han då brutit när han stigit ur en kärra.

Det blev sent och man bestämde att man skulle fortsätta med målet påföljande dag. Då hade dock Rolof av allt att döma blivit sjuk, varför fortsättning istället kom att följa vid......

 

Laga sommartinget år 1777, som startade den 21 maj

och som, precis som det förra, flyttades från häradhövdingebostället Enögla, till Enköpings stad " helst nu mera härstädes ej funnes minsta tillgång av vad till flera dagars vistande kunde fordras".

.... "till fullföljande av det vid sistlidne vinterting utav länsmannen välaktad Jacon Arpi å ämbetets vägnar emot soldaten Johan Fredrik Rolof för Rekasta rote i Vårfrukyrka socken och hans rotebonde Erik Nilsson i norr Rekasta anmälda mål, angående de emellan dem och kyrkovärden Bonden Erik Johansson i berörda by d 22 december förlidet år förlupet slagsmål och ordväxling, varunder Rolof det vänstra benet på Erik Johansson skall avbrutit, därav han vid pass en månad därefter död blivit"

Nu inställde sig "åter länsman Arpi tillika med Rolof, biträdd av bataljonsadjutanten välmanhaftig Henning Gilius Schütte, enligt företedde order av den 20 i denna månad, och bonden Erik Nilsson, såväl som hans hustru Kjerstin Andersdotter, Erik Johanssons änka Anna Matsdotter och son Jan Ersson samt drängen Anders Andersson i Norrby.

Protokollet från förra tinget lästes upp.

Erik Johanssons änka hustru Anna Matsdotter tillade, att "mannen efter den timade olyckan blivit om natten ........ varit ganska svag och flera resor dånat, samt att den avbrutna benpipan suttit ut genom skinnet … .... att Erik Johansson skall försökt stiga på benet emot morgonen skall bonden Olof Olofsson i Karkesta, som blivit efterskickad ditkommit och förbundit såret , men Erik Johansson hade under hela sjukdomen haft mycken sveda och värk".

Hon sade vidare att hennes man hade fört "ett mycket nyktert och efter sjukdomen lämpat liv. I övrigt omtalade hustru Anna Matsdotter att hennes man i livstiden förlåtit Rolof den honom tillfogade skada och fått 3 riksdaler 16 shilling specie i förlikning". Vidare intygade hon att "Rolof och Erik Johansson alltid med varannan plägat vänskap, och att hon känt Rolof för en beskedlig karl som icke velat något ont tillfoga, men att Rolof blivit denna gången mera upphetsad än vanligt varit, dock hade hon icke .... funnit varken honom eller mannen och Erik Nilsson varit av starka drycker överlastad. Härvid instämde jämväl Erik Johanssons son Jan Ersson, om 22 års ålder".

Rotebonden Erik Nilsson vittnade om att Rolof alltid skickat sig nyktert och väl och levat i gott förstånd med honom såsom rotebonde.

Länsman Arpi yrkade på "hel eller halv mansbot efter omständigheterna."

Häradsrättens utslag:

"Alldenstund soldaten Johan Fredrik Rolof själv erkänt och med flera omständigheter styrkt blivit, att han, den 22 december förlidet år klockan emellan 10 och 11 om aftonen under den emellan honom jämte bönderna Erik Nilsson och kyrkovärden Erik Johansson uppkomna oenighet och slagsmål, på norra rekasta gård, stött Erik Johansson omkull, varvid denne kommit att vänstra benet sig avbryta, och av det benbrott Erik Johansson natten emellan den 19 och 20 därpå följande januari genom döden avgått, för den skull och ehuru .. läkarens meddelta intyg samma benbrott icke i och för sig självt kunnat döden tillskynda, utan brukade otjänliga och skadeliga botemedel särdeles därtill vållande varit och Rolof ej heller synes hava haft uppsåt att slik olycka Erik Johansson tillfoga, prövar häradsrätten, i förmågo av 39 kapitlet 2 § missgärningsbalken skäligt; att i anseende till de flera i rannsakningarna förekommande omständigheter fälla Rolof för ett slikt förfarande, därav Erik Johansson döden lidit, att böta halv mansbot 150 d silvermynt samt att i Vårfrukyrka stånda en söndags uppenbar kyrkoplikt, varjämte Rolof för det han vid samma tillfälle slagit sin rotebonde Erik Nilsson ett slag för munnen så att han därav blött och ………………………………………..men i brist av böter kommer Rolof i ett för allt att med 22 dagars fängelse vid vatten och bröd straffas".

Häradsrätten ställde valde dock att ställa domslutet under granskning av Svea hovrätt. Vid

 

År 1778 års vinterting

meddelades hovrättens utslag: Man gillade domen dvs mansboten med 150 daler och "för våldsamhet mot sin rotebonde Erik Nilsson böta 19 daler, tillsammans 169 daler silvermynt. I brist av böter 18 dagar vid vatten och bröd, uppenbar kyrkplikt samt att Rolof skulle inför häradsrätten göra avbön för det han vållat sin rotebonde Erik Nilsson.

Nu anmälde länsman att sedan Rolof nu mera undgått det övriga av de honom ådömda straff och avbön endast återstod, så hade länsmannen till följe av sina erhållna order låtit inkalla Rolof jämte Erik Nilsson" så att Rolof kunde göra avbönen inför häradsrätten.

När Erik Nilsson och Rolof inkallades, menade Erik Nilsson att han och Rolof var sams och att han eftergav avbönen. Häradsrätten menade dock att den inte kunde frångå att verkställa kungliga hovrättens utslag till fullo, så Rolof fick ändå genomföra avbönen. Vilket han också gjorde genom att erkänna sitt begångna svåra fel offentligen samt be om tillgift och förlåtelse.

 

 

 

 

 

Senast uppdaterad 2010-01-01

 

© Marie Andersson 1999-2017