Finnbo torp, Huseby, Svinnegarn:

År 1811 den 17 april hölls urtima ting ….

..en piga vid namn Ullrica Jonsdotter från Finbo torp under Huseby sätesgård i Swinngarns socken nyligen framfött barn i lönndom och detsamma livet avhänt".

Ullrica beskrivs vara av medelmåttig längd och kroppsbyggnad, trettioett år gammal och född den 17 februari 1780 i Enköpings-Näs av föräldrar vars namn hon inte minns, men som ska ha varit torpare under Nybyholms sätesgård. Båda dog när Ullrica var liten, varefter hon vuxit upp hos en faster, bonden Jan Jansson i Bärbys hustru. Vid sexton års ålder fick hon tjänst hos en torpare under Hacksta säteri, och därefter har hon tjänat på flera ställen och bott inhyst på olika gårdar. De sista tre åren har hon bott i Finnbo torp, där hon med tillåtelse av bonden Eric Nilsson i Rörby, som brukar torpet men inte bor eller håller arbetsfolk där, bott ensam och skött hans kreatur vid torpet.

Komministern i Svinnegarns församling lämnade följande intyg om Ullrica:

"Pigan Ullrica Jonsdotter befinns vara född i Näs socken Åsunda härad 1780 den 17de februari. Kom 1802 från Engsö i årstjänst hos bonden Carl Gustafsson i g. Haga, men som hon var hävdad, gick hon efter några veckor ur tjänsten till Näs där hon den 3 februari 1803 födde ett oäkta Gossebarn, Per Adolph. Har sedermera utan församlingens tillstädjelse vistats med sitt barn där hon har kunnat få något husrum i församlingen, till dess Bonden Eric Nilsson i Rörby på eget ansvar tog henne till hjälphjon. Hon lärer icke någonstädes varit Mantalsskriven sedan hon hade laga tjänst. Hennes Kristendoms kunskap är svag. Hennes uppförande är mig okänt, dock har ingen förr än sedan hon nu begått den rysliga gärning, varför hon är häktad, anklagat henne för obeskedlighet. Hon var här till Nattvarden sist den 12 augusti 1810.

Swinngarn den 17 april 1811.

Gestrin, Comm. L."

Ullrica berättade att sonen Per Adolph, som nu var på nionde året, för närvarande vårdades och underhölls av Ullricas halvbror, statartorparen vid Gumlösa gård i Theda socken, Jan Nilsson. Någon far till pojken hade inte framträtt, och även om Ulrica visste vem han var, hade hon aldrig fått något bidrag till hans försörjning, utan ensam klarat av pojken fram till att hennes halvbror av medlidande tagit emot pojken.

Vidare står i domboken: "Med frimodighet som syntes härröra, icke av fräckhet, utan enfald och bristande begrepp om rysligheten av den gärning för vilken hon är ställd till rätta, erkände Ullrica otvunget att hon på natten den 3dje av denne månad framfött levande gosse Barn och genom handåverkan vållat det sammas död".

Häradsrätten fann ".. i hänseende till Ullricas märkbara enfaldighet, urtima tingsrätten lämpligt, att genom förställande korta och bestämda frågor, söka utleta …."

Fråga: Vilken voro Ullricas lägersman och när eller var.. hävdandet skett?

Svar: Att Eric Nilssons i Rörbys ogifta dräng Eric Jansson hade hävdat och rätt henne med framfödde foster, och, att hon flera gånger sistförlidne sommar, vid tillfällen då hon varit hos Eric Nilsson på arbete vid Rörby, haft köttslig beblandelse med bemälte Eric Jansson och första gången den tid när början skett med rensning å potatisland.

Fråga: När eller huru snart efter detta första samlag med Eric Jansson, Ullrica känt sig vara havande och när hon saknat sin månads rening?

Svar: Att hon förstått och märkt sin havande belägenhet ungefärligen en månad eller något mera efter beblandelsen….

Fråga: Vid vad tid Ullrica första gången känt fostret röra sig i moderslivet och om sådan rörelse tidtals uteblivit eller jämt varit märkbar?

Svar: Att hon först något efter helgonmässan sistlidet år eller, efter vad hon ville minnas, omkring söndagen då texten om yttersta domen blivit predikad, funnit fostret först röra sig i moderlivet, och att hon sedermera titt och ofta känt sådan rörelse utom på åtta dagars tid vid mittet av näst… Martii månad, varefter dock känningen av liv hos fostret åter börjat och fortfarit intill födslen.

Fråga: Var i moderslivet fostrets rörelse märkts och om hon kännit det vända, eller sänka sig i livet?

Svar: Att hon haft mesta känningen av fostret under naveln, dock jämväl åt ömse sidor av magen, och väl funnit att det sänkt sig nederåt men icke förstått eller erfarit när sådant hänt eller om fostret vänt sig.

Fråga: Om och när Ullrica upptäckt havande tillståndet för Lägersmannen Eric Jansson eller någon annan, om någon tillsport henne därom och huruvida någon rått och tillstyrkt henne att sin belägenhet dölja?

Svar: Att hon icke för någon yppat havande tillståndet eller hört någon yttra misstankar därom vidare än att avlidne soldaten Hjorts änka hustru Maja Stina, vilken bor å nästa rum intill det, varuti Ullrica sig uppehållit, hade sistlidne vårfrudag sagt till Ullrica att hon tycktes skola göra barnsöl vartill Ullrica endast skall svarat med dessa orden "får väl det? Ni får väl se att så ej sker". Men om flera än hustrun Hjort hyst misstankar emot Ullrica, kände hon icke, och fullkomligen visst var det, att icke någon givit Ullrica råd att hålla sitt tillstånd hemligt eller förgöra fostret.

Fråga: När Ullrica fattat beslut att dölja sin havande belägenhet, och vad hon tillgjort för att lyckas i detta föremål samt om hon icke tilläventyrs snört sig hårt eller nyttjat annan bindel?

Svar: Att hon i den stund hon märkt sig havande, beslutat att hålla det hemligt och icke upptäcka sådant för någon samt oryggligt bibehållit denna föresats men likväl icke påtänkt eller begagnat något slags medel för att göra tillståndet omärkbart, utan förlitat sig därpå att hennes kroppsställning skulle undanröja misstankar.

Fråga: Huruvida Ullrica under havande tillståndet varit illamående och om hon nyttjat något läkemedel eller intagit något som hon trott kunna verka till fostrets fördrivande?

Svar: Att hon väl någon gång fastän sällan känt opasslighet och förlorat matlust, men aldrig behövt för sjuklighet hållas vid sängen och icke någonsin tagit botemedel eller ens tänkt på att fördriva fostret.

Fråga: När den tanke fallit Ullrica in att taga barnet av daga och vad sätt därtill hon beslutat och vidtagit?

Svar: Att hon så snart hon sig vara havande, har fattat och sedermera stadigt behållit den föresats att, om barnet framkommo vid liv, det samma mörda och undanskaffa, men icke överlagt eller inom sig avgjort huru detta skulle verkställas förrän i den stund barnet henne frångått och det givit läte från sig, då Ullrica beslutat att kväva barnet och satt sådant beslut genast i verket på det sätt att hon med sin ena hand tryckt hårt över barnets mun och hållit handen stilla någon stund till dess hon trott ändamålet vara vunnit, varpå, sedan hon icke mera märkt tecken till liv hos barnet, hon inlindat det uti ett förkläde, lagt det uti sin säng och sedermera fram på dagen undangömt barnets lik uti annat låst rum och haft det där förvarat till nästpåföljde tisdag den 9de i denna månad, då hon tidigt på morgonen burit döda kroppen till Theda kyrkogård och uti en där varande, friherrliga Sturiska familjen tillhörig valv och med öppna gluggar och järngaller försedd grav, instoppat kroppen genom gluggarna.

Fråga: Vad egentligen föranledde Ullrica till överläggning och beslut att avhända sitt foster livet?

Svar: Att därtill något bidragit blygsel att bliva känd för lösaktig levnad, men att egentliga orsaken varit den föreställning hon sig gjort om svårigheten att uti fattigdom vilken skulle tilltaga och trycka i samma mån som hon utav barnets skötande blevo hindrad från ledighet till arbete, kunna försörja sig och barnet, helst hon under sitt förra levande barns upp…. Icke sällan skall nödgats känna hungersnöd och de svåra ..ledelsen därav.

Fråga: Vad tid barnavärkar först påkommit Ullrica och i vad ställning antingen liggande eller stående hon varit under barnafödslen?

Svar: Att hon fått känning av värkar på aftonen förevände dag den 3dje i denna månad kl emellan 8 och 9 och då förstått det barnsbörd skulle snart förestå, varför hon lagt sig uti sin säng, och vid det hon, efter en kort stunds sömn, åter uppvaknat, erfarit förnyade värkar två eller tre gånger ehuru mera lindriga än första gången. Och som hon därav tagit anledning till föreställning att något skulle dröja med barnsbörden, och hon funnit mörker i rummet hemskt, hade hon uppstigit utur sängen i tanke att göra upp eld på spisen, men icke hunnit från sängen förr än hon märkt barnsbörden vara för hand, och förblivit stående lutad på händerna emot sängbrädet och i sådan ställning framfött barnet, vilket hon låtit av sig självt nedfalla på golvet, och varvid det givit läte ifrån sig genom skrik, som varit gällt och friskt, då Ullrica i det samma upptagit barnet, skådat ut i dunkla månskenet som inträngt genom stuvufönstret, och i full övertygelse att det hade liv, på sätt ovan anfört är, genom tryckning med handen över barnets mun avhänt det livet. Förklarade vidare på särskild fråga att hon funnit barnet ha huvudhår, men icke eftersett eller eljest anmärkt om det haft naglar, samt att, ehuru hon icke under födandet vidrört barnet med händren eller på något sätt underhjälpt dess skiljande från modren, hon dock förstått att barnets huvud först framkommit.

Fråga: I anledning därav, blev Ullrica tillspord om hon ansågo troligt det barnet kunnat vid fallet mot golvet tagit sådan skada?

Svar: det hon icke kunde göra sig begrepp om förhållandet därutinnan, men på fråga det fall hon sig hava anmärkt och mindes med säkerhet att barnet skrikit sedan det nedkommit på golvet.

Fråga: Huru Ullrica förhållit sig med navelsträngen, antingen hon avslitit eller med eggjärn den samma stympat?

Svar: att hon varken rivit, klippt eller skurit av navelsträngen, utan den funnits avgången när Ullrica när Ullrica upptagit barnet från golvet och kvävt det.

(Här hörde tingsrätten en Provincial medicus Doctor Sammelius, som sa att det inte var otroligt att navelsträngen brast av barnets tyngt vid fallet mot golvet).

Fråga: Huru snart efter födslen efterbörden sig ansatt, om den kommit med mer eller mindre blod och vad utseende den haft?

Svar: att så snart Ullrica varit skild från barnet och hon lagt det insvept i förklädet upp i sängen, hade hon själv, mycket utmattad, lagt sig på sängen att vila, då efter en kort stund hon märkt efterbörden komma och för att icke få den i sängen, skyndat upp men knappast hunnit med kroppen över sängbrädet förr än efterbörden , utan särdeles mycket blod, gått ifrån henne på golvet, varifrån hon genast tagit och lindat den uti en trasa och kastat alltsammans in uti bakugnen i stuvan och därefter rengjort golvet från blod, på det icke skulle märkas i händelse någon kunnat inkomma i rummet, vilket varit olåst. Förmälandes vidare Ullrica, att hon haft efterbörden liggande i ugnen ända till måndagen den 8e i denna månad då hon bränt upp den, och varken därvid eller förut skådat börden, så att hon ej kunna göra något besked för den sammas utseende.

…

Fråga: Om Ullrica för någon upptäckt sin illgärning eller på vad annat sätt den blivit kunnig?

Svar: att hon ifrån den stund gärningen skett, känt samvetsagg och svåra förebråelser, men dock förmått bära dem inom sig intill dess hon nedkastat barnets döda kropp uti ovannämnda grav och hemkommit, då sådan ångest och kval henne överfallit att hon, när hustru Hjort och torparen Jan Anderssons hustru Brita Lena samma dag frågat Ullrica om hon haft barnsbörd, icke kunnat neka därtill utan tvärtom funnit tröst och tillfredsställelse uti upptäckt av vad hon gjort och anmodat hustru Hjort att giva det för communister Gestrin.

Provincial medicus Doctor Sommulius hade låtit upphämta barnet ur Sturiska graven och lämnade följade attest:

"År 1811 den 17 april företogs å Herr kronobefallningsman Freivalls anmodan besiktning å ett gossebarn, vilket var förvarat vid Theda kyrka och voro vid detta tillfälle närvarande Tolvmannen Olov Börjesson och klockaren Hedlund i Theda.

Sedan barnet blivit framlagt, befanns det inlagt i några smutsiga trasor vara riktigt fullgånget, kroppen var fyllig, huden hade ett naturligt utseende, naglarna på händer och fötter voro ordentliga, ingen ludd syntes på kroppen men ett mörkt hår på huvudet. Båda testiklarna voro nedsjunkne i pungarne och navelsträngen var avtagen 1½ kvarter från kroppen men icke underbunden. På vänstra sidan av ansiktet enda från tinningen ned över käften, munnen, näsan och in på andra käften syntes en rödblå färg som hade någon svår tryckning skett på dessa delar. Då munnen öppnades, befanns inre sidan av läpparne helt blå, men ej något var instoppat i munnen.

Över bröstet syntes en lindrig rodnad, för övrigt voro ytter delarne oskadda. Då huvudskålen avlossades, befunnos de därunder liggande benen rödare än vanligt och de i huvudet varande blodkäril voro mycket utspända. Efter magens öppnande sågs de grövre tarmarna fyllda av vanligt grönt ämne varav genom stolgången något var …erat. Urinblåsan till någondel fylld med urin, för övrigt voro alla delarna i buk…. i naturligt tillstånd. Bröstet öppnades och befunnos alla delarna där oskadda. Då lungorna jämte hjärtat uttogs och lades i vatten, flöto de både hela och sönderstyckade. Så väl under vidrörandet som då de sönderskuros, hördes tydeligen ett ljud som tillkännagav, att luft var uti dem och att barnet andats. Troligt har detta gossebarn, som vid födslen ägt liv, straxt efter dess tillkomst blivit kvävt. Att således förhåller sig och att denna besiktning med all noggrannhet blivit förrättad betygas på min förut avlagda ämbetsed, samt med denna min Ed: Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ. Bekräftas Enköping den 17 april 1811.

A. Sommelius, Prov. Med."

Därpå hördes vittnen. Grannen Hjort berättade bl a att hon inget sett på Ullricas kropp, men att hon i och för sig alltid var påpylsad med trasig kläder. När änkan Hjort och Brita Lena hälsat på Ullrica måndagen den 8 april hade de lagt märke till, när Ullrica bockade sig för att ta upp något på golvet, att Ullrica hade något tjockt och utstående som knut på sin rygg. De två misstänkte då att Ullrica var lindad, men det nekade hon till när de frågade. De frågade henne också vad hon bränt i ugnen, eftersom det låg ett os i rummet, som av brända ben. Ullrica svarade dem: Vad tycker ni jag har för ben att bränna?

Anna Jansdotter, en annan grannfru i stenhuset, som inrymde flera lägenheter, berättade att Ullrica fått lov att ligga i hennes och hennes mans rum natten till tisdagen den 9 april, eftersom Ulrica tyckte att det kändes ängsligt och otrevligt i hennes egen stuva. Klockan 5 på morgonen hade gått iväg, och sagt att hon skulle besöka sin bror i Gumlösa för att begära läder till skor. Hon återvände på förmiddagen och när hon såg Annas späda barn ligga i vaggan och skrika, ville hon ta upp det men blev då upprörd och börjat gråta och gått ut ur rummet.

En stund därefter, när Brita Lena varit in till Ullrica, och under småprat undrade över hur hon hunnit gå till bror sin på så kort tid, hade hon märkt att något inte stod rätt till med Ullrica. Brita Lena började prata om sina egna barn, då Ullrica under synbar sinnesrörelse frågat henne, om de kunde få nåd av Gud som gjort av med sina barn. Det stärkte Brita Lenas misstankar, och hon skyndade att yppa dem för änkan Hjort och Anna Jansdotter, och de hade då gemensamt försökt förmå Ullrica till en bekännelse. Hon nekade dock, och Brita Lena, som den dagen hade skyldighet att hämta post från Enköpings stad till Huseby sätesgård, hade givit sig iväg för att utföra detta.

Under tiden erkände Ullrica sitt brott, och bad änkan Hjort att angiva det för Communister Gestrin, något som hon också utförde.

Häradsrättens utslag fann, att då Ullriva frivilligt erkänt och stadigt vidgått sin berättelse, att med hänvisning till 16 kapitlet 1 § i Missgärningsbalken och kungliga förordningen av den 20 januari1719 rättvist att döma Ullrica för "sin grova missgärning sig själv till välförtjänt straff och androm till varnagel, halshuggas och i båle brännas".

Om domen verkställdes är ännu inte konstaterat.

Drängen Eric Jansson, som erkänt att han hävdat Ullrica, men som inte visste att hon var med barn, dömdes ( enl 53 kapitlet 1 § Missgärningsbalken) till tre riksdalers böter för första gångens lägermål, samt att giva halva den summan till Svinnegarns kyrka och därutöver undgå enskild skrift och avlösning.

Tillbaka