Laggarbo, Svinnegarn
År 1743 den 10 februari hölls laga vinterting….
” … laga rannsakning över det emot kvinnspersonen Lena Jacobsdotter angivna brottsmål, att hava barnamord begått”.
Lena hade ställts inför ett urtima ting i januari månad, eftersom man trott att hon varit gravid och gjort sig av med barnet. Nu fördes Lena återigen från slottsarresten i Uppsala till häradsrätten. Hon var sjuk och svag. Eftersom det rådde oklarhet om huruvida Lena fått något barn eller inte, hade man tänkt låta en jordegumma besiktiga Lena för att se, huruvida hon fått barn eller inte. Nu inlämnades intyg från regementsfältskären Johan Eberhart Loitlender (?) och Uppsala stads jordemorder Sara Frumerids gjorda besiktning, som löd:
”Efter högvälborne Baron och Landshövdingen Herr Johan Preuners begäran hava vi undertecknade visiterat Pigan Lena Jacobsdotter, som blivit angiven det hon lagt barn å lön, men funnit henne som följer:
Först brösten ganska små och ..ånda.
Andra på Buken fanns inga skrynklor eller ärr.
Tredje …..alldeles inakt spruckit.
Fjärde sömnen av moderseiden orörd.
Femte modern ganska liten, så att intet foster uti modern varit, ej eller att hon med manfolk haft att beställa.
Som attesteras Uppsala den 8 februari anno 1743.
Joh. E. Woigllender, Kirurg Reg Uppland. Sara Frumerie, Uppsala stads barnmorska.”
Efter att intyget upplästs frågade häradsrätten varför hon ”bekänt en sådan gärning på sig?”. Lena svarade att eftersom flera högre stående personer påstått att hon fött barn, hade hon inte trott att hon kunde undslippa med mindre än att erkänna sig skyldig.
Ett flertal vittnen kallades fram. Först hennes husbonde från föregående år, bonden Anders Larsson. Han berättade, att Lena föregående år, när hon varit i hans tjänst, hade haft fästman, och att hon sedan blivit mycket tjock. Av detta hade han dragit slutsatsen att hon varit gravid, och av den anledningen tagit henne till fältskären i Enköping, Christian Reinhard, för att ”låta besiktiga henne”. Läkaren hade dock inte kunnat finna att hon var med barn.
Ett annat vittne som hördes var hjälpprästen Simon Norelius. Han berättade att Lena inför honom bekänt att skräddaren Bengt Ferell gjort henne med barn, och att hon inte förut vågat erkänna detta, eftersom skräddaren hade hotat att ”taga halsen av henne, om hon sådant på honom bekände”.
Lena var dock så svag och sjuk, att förhandlingarna uppsköts till nästa laga ting. Till dess skulle också några ytterligare vittnen kallas.
År 1743 den 10 maj hölls laga sommarting ….
Målet mot Lena fortsatte. Lena, som även nu var svag av sin sjukdom och avmattad, nekade – precis som vid det sist hållna tinget – till att hon någonsin varit med barn, eller att ha haft med manfolk att skaffa. Hon menade, att hon av en långvarig frossa blivit svullen och svag, och folk hade då trott att hon var med barn. Frossan hade börjat redan hösten 1741, och när frossan blev något bättre på våren 1742, började magen svälla. Häradsrätten frågade, om någon särskild person hade tvingat henne till bekännelsen, men Lena menade att hon inte kunde nämna någon särskild.
Man frågade också Lena, om hon inte visste att det var illa gjort, att bekänna på sig en sådan gärning, om hon var oskyldig. Lena svarade att hon väl visste att sådant borde man inte göra, och att hon därför inte kunde undgå straff, men att hon har inte trott sig kunna göra på annat vis.
Pigan Kierstin Andersdotter, som tjänat tillsammans med Lena i Laggarbo hördes. Hon menade att Lena varit något tjock, men om hon var havande eller inte visste inte vittnet något om.
Fältskären från Enköping H C Reinhard berättade, att han under sommaren föregående år tagit emot Lena tillsammans med hennes matmor. Den sistnämnda hade velat veta om Lena var havande. Fältskären hade känt på henne och funnit att hennes mage var mycket hård och hög, men han hade inte de instrument som krävdes för att avgöra om hon var med barn eller inte. Han gav dem istället rådet att vänta och se, så skulle väl tiden utvisa hur det var med Lena.
Häradsrätten frågade sedan efter Lenas mor och bror, som blivit inkallade till rätten. Man fick då veta, att när Lena blivit insatt i häkte, hade hennes mor tillsammans med sin son börjat gå omkring och tigga, och sedan begivit sig ifrån orten. Ingen visste var de nu uppehöll sig.
Utslaget från häradsrätten blev, att ”ehuruväl Lena Jacobsdotter vidgått att hon av olovlig beblandelse havande blivit, i enslighet barn framfött, och det sedan å lön lagt; dock som hon denna sin bekännelse sedan återkallat, och ej några omständigheter funnits, som hennes förra tillförlåt. Styrkt, fältskären Wolglender och jordegumman Frumerie jämväl uti sitt över Lena utgivna besiktning vittnesbörd, som Frumerie även med Ed sin styrkt, intygat, att Lena aldrig varit havande eller med manfolk haft att beställa, fördenskull prövar Rätten skäl att befria Lena ifrån det emot hon angivna brott, att hava begått barnamord, men som Lena Jacobsdotter självvilligt och utan att kunna visa det hon av någon varit tvingad eller för förledd, bekänt det hon en sådan gärning gjort som dödsstraff förtjänar …Rätten skäl i förmåga av 17 Kapitlet 5 § Missgärningsbalken det bör Lena Jacobsdotter därför, sig till välförtjänt straff och androm till varning avstraffas med 6 par ris, 3 slag av paret…”