Svinnegarns by, Svinnegarn
År 1776 hölls i november månad laga höstting i Åsunda härad på häradshövdingebostället i Enögla, där bl a nedanstående mål avhandlades:
Torparen Anders Telin i Gammelhaga samt drängarna Olof Andersson i Valla, Teda samt Karl Johansson i Svinnegarns by var instämda för att de skulle ha överfallit bonden Lars Eriksson i Svinnegarns by med hugg och slag. Detta skulle ha skett den 24 juli under arbetet på en äng i sistnämnda by. De åtalade skulle ha givit honom blodsår och blånader, dragit honom i håret samt skrikit okvädesord åt honom. För detta hade Lars Eriksson stämt in de tre åtalade till tinget, men hade själv hunnit avlida innan tinget började, varför målet tagits över av länsmannen Jacob Arpi.
Den dödes bror, bonden Erik Eriksson i Husby, Torstuna, berättade att brodern varit frisk och sund men strax efter detta slagsmål hade han klagat över en stöt han fått mellan axlarna och som efter kort tid gjorde honom sängliggande och att han för fjorton dagar sedan hade med ”döden avgått”.
Torparen Telin fick därefter berätta sin version av vad som utspelat sig den berörda dagen på ängen. Han sa, att Lars Eriksson skulle gå ”vad” emellan sin och nämndeman Johan Matssons teg, där Telin och drängarna var ute och slog. Lars Eriksson ska då ha ”brukat ohöviska ord” mot Telin och de båda drängarna. När Lars Eriksson en stund senare skulle gå vad på en annan teg hade han ”tvingat ner gräset” för dem. Då hade Telin och de två andra gått dit, och Telin och Andersson hade fattat tag i Erikssons lie, varefter Karl Johansson kommit bakom Eriksson och stött honom i ryggen med lieorvet. Telin menade att han själv inte hade skadat eller slagit Eriksson.
Olof Anderssons berättelse var samstämmig med Telins.
Karl Johansson, som tjänat som dräng hos nämndemannen under den tid då detta utspelade sig, erkände att han stött lieorvet i ryggen på Lars Eriksson, men menade att det inte var någon hård stöt och att han heller inte ramlat omkull av densamma.
Lars Erikssons bror kommenterade det sistnämnda genom att säga att om det inte varit för att Telin och Andersson hållit emot, så hade hans bror säkert stupat av stöten...
Fler vittnen hördes. Den fd nämndemannen Johan Matsson i Svinnegarns by menade att Lars Eriksson varit ”något drucken” och att denne trampat i hans vad vid tillfället. Man menade att Lars Eriksson, som varit femtio år gammal och alltid förut haft god hälsa, hade klagat över men av stöten men hade inte desto mindre arbetat under höbärgningen och även skurit någon råg, men hade därefter insjuknat och blivit sängliggande.
Erik Olofsson i Valla berättade att Lars Eriksson och drängarna börjat kivas med varann om vadet, varvid vittnet hört Eriksson bruka ohövliga ord mot dem. Därefter hade Eriksson gått till en annan teg och ”då han ej funnit igen vadpåken, företagit sig att mäta den nästbelägna och Johan Matssons tillhörande tegen”, varvid Telin och Andersson gått dit och fattat tag i Erikssons lie, varefter Johansson stött honom i ryggen med lieorvet (utan att han fallit i kull). Dagen därefter och flera gånger hade dock Eriksson sagt, att han kände den stöten ”allt in i lungorna”. Vittnet hade dock inte märkt att han hostat eller spottat blod.
Gustaf Mattson i Valla kunde berätta att när de senare skulle gå från ängen hade det åter utbrutit ordväxling vid vägen, och då hade Olof Andersson med handen stött till Eriksson att han ”stulpit omkull” i diket.
Drängen Johan Anderson i Laggarbo hade tidigare frågat vem Johan Matsson hade som ”förkarl vid slåningen”. Vittnet hade svarat att det var Olof Andersson, och då hade Eriksson bl a yttrat att ”Han vore från helvetet, den skiten”. Detta vittne hade också senare hört Eriksson säg den som rev honom eller höll i halsduken kunde han förlåta, men inte den som gav honom stöten i ryggen. Vittnet kunde också intyga att när de gått hem från ängen hade Olof Andersson stött till Lars Eriksson så att han "tumlat ikull" i diket. Karl Johansson hade vid samma tillfälle sagt åt honom att ”han lefde som en djävul, samt skulle dö och begravas som en djäfwul” därför att Eriksson hade trampat ned gräset för dem. När vittnet senare arbetat med Eriksson vid rågskörden hade han klagat på att han liksom hade ett stopp i bröstet, och fjorton dagar efter att han fått stöten i ryggen hade han blivit sjuk och legat till sängs i sex veckor. Han hade sen blivit bättre och gått upp några dagar, för att sedan åter insjukna och åtta dagar senare dö. Vittnet visste inte om han hostat blod men han hade hört Eriksson berätta för prästen att sjukdomen börjat med frossa. Han kunde också erinra sig att Erikssons hustru och barn haft frossan och att det i orten grasserat en dödlig feber som bara på Haga sätesgård tagit fjorton människors liv.
Fler vittnen kunde styrka den uttalade liknelsen med djävulen.
Nämndemannen Johan Karlsson i Väppeby vittnade med skriftligt bevis om att han den 27 juli besiktigat Lars Erikssons åkommor och sett tre stora och tre små sår vid kindbenet samt en röd fläck och svullnad mellan axlarna.
Rätten frågade om någon läkare hade besiktigat kroppen. Länsmannen och brodern svarade att änkan inte kunnat förmås det att tillåta det samt att det nu nog var för sent, då den döda blivit begraven och kroppen, ”efter fjorton dagar i den blida väderleken säkert kommit till förruttnelse, så de invärtes delarna hava ett olika förhållande emot deras utseende strax efter dödsfallet”.
Brodern menade att Karl Johansson måste ställas till ansvar för dödsfallet. Länsman tyckte att då besiktning ej skett efter döden – och då han kunde ha dött av febern som gick - så borde Johansson liksom de andra böta för sina förbrytelser men kunde inte ställas tillsvars för att ha tagit livet av Lars Eriksson.
Häradsrättens utslag blev, att eftersom Lars Erikssons döda kropp inte blivit ojävigt besiktigad efter dödsfallet kunde inte Karl Johansson hållas som ansvarig för hans död, då orsaken också skulle kunna vara den feber som gick på orten. Men då såväl Johansson som Telin och Andersson efter den första ordväxlingen ”begivit sig alla i lika flock” till Lars Erikssons ängsteg, och när Eriksson inte hittade vadpålen utan istället mätte Johan Matssons teg, överfallit honom med berått mod och tillfogat honom skador. Det skedde genom att Telin och Olofsson fattade tag i hans lie och Johansson stötte honom i ryggen med sitt lieorv, under vilket handgemäng Eriksson tillfogats de sex sår på kindbenet och en åkomma på ryggen som nämndemännen Larsson och Dahlin synat och intygat om. Senare har Olof Andersson knuffat Eriksson i bröstet så att han omkullfallit varvid Johansson i flera vittnens närvaro okvädat honom.
Häradsrätten dömde, med hänvisning till 20 kapitlet 13 paragrafen, 25 kapitlet 2 paragrafen samt 60 kapitlet 6 paragrafen i Missgärningsbalken, att de alla tre för våldet skulle böta fyrtio daler silvermynt vardera. Dessutom skulle Johansson böta fyra daler för ryggskadan och två daler för okvädesorden, samt Telin och Andersson – som måste ha tillfogat honom skadorna i ansiktet – böta för sex blodsår sammanlagt tjugofyra daler silvermynt. Olof Andersson skulle dessutom böta tre daler för stöten i bröstet.
Men ”i brist av botum avstraffas Karl Johansson med sexton, Telin med aderton och Olof Andersson med nitton par spöö, trij slag av paret”.
Därutöver förklarades de tre skyldiga att, till följd av 39 kapitlet 4 paragrafen samma balk, ersätta Lars Erikssons arvingar för hans sveda och värk, hinder i arbete och annan kostnad med tjugo daler silvermynt.
”Dock kommer detta utslag, som för parterna avkunnades den 7 november, att underställas kunglig Majestäts och riksens höglovliga Svea hovrätts vidare högrättvisa provande”.