Gammelhaga, Svinnegarn
År 1696 den 16, 17 och 18 februari hölls laga ting vid Tillinge kyrka ….
Smeden Antonj Tajart anklagade Anders Bengtsson i Gamla Haga i Svinnegarns socken för att han inte talat om, att den gamla bösspipa som smeden ombads laga var laddad med 42 st hagel. Bengtsson hävdade att han talat om att den var laddad. Detta kommenterade Antonj med att "ingen klok människa vågar att lägga ett laddat gevär i elden, och vad skulle tränga mig därtill, efter(som) jag Gudi ärat har mitt fulla vett och förstånd". Båda parterna åberopade Johan Olsson i Gammelhaga som vittne. Denne fanns inte vid tinget, utan parterna fick i uppdrag att skaffa honom till Tinget följande dag.
När Johan Olsson så hördes, berättade han att Anders Bengtsson kommit till Mäster Antonj och sagt att han ville ha bakskruven ur sin bösspipa, och bad att få låna smedens skruvstäd. Det fick han men lyckades inte, och bad då smeden om något att ta ur skruven med. Antonj svarade, att det inte gick utan att pipan måste i elden för att värmas upp. Bengtsson sade då att han var rädd att hon skulle bli förstörd, men smeden lugnade honom med att han gjort det någon gång förut, och den pipan blev inte sämre. Anders Bengtsson lämnade då bösspipan till smeden Tajart, men nämnde inte att den var laddad, varken med hagel eller krut. Så följdes de åt ut i smedjan båda två och vittnet dröjde kvar. När vittnet en stund senare kom ut mötte han smeden som haltade, och följde honom till hans hustru. När hon drog av Antonj byxorna blödde han över hela låret. Vittnet frågade då Bengtsson om de inte visste att bössan var laddad och Bengtsson ska ha svarat att jo de visste de båda två.
Smeden berättade att när han lade bössan i hässjan gick "hon lös och alla 42 st hagel som i henne voro i kroppen på honom gingo, varför han haver måst ligga i Enköping hela sex veckor under fältskären Daniel Lund, och honom betala läkarlön på 36 daler kopparmynt".
Anders Bengtsson blev tillfrågad om han inte visste att bössan var laddad och svarade att han hört att det skramlade av hagel men att det var krut i, eller hur det kommit dit, det visste han inte. Hans bror hade hittat henne på en vind i Stockhom och det var möjligt att hon legat laddad i sju-åtta år. Bengtsson fick frågan om han med gott samvete kunde gå ed på att han inte visste att det var något krut i bösspipan och att han inte haft uppsåt att skada Antonj Tajart. Det menade Bengtsson att han kunde och tillade att han ju varit med och hade själv kunnat bli skadad. Detta kommenterade Tajart med att Bengtsson noga sett till, att han själv stod på sidan och att smeden fått stå framför pipan. Bengtsson tillfrågades om att han sagt till vittnet Olsson att han visste att det var hagel i pipan och det tillstod han att han hade hört av skramlandet, men eftersom det också var ett stort fänghål i pipan trodde han att krutet ramlat ut.
Tajart var beredd att gå ed på att Bengtsson inte nämnt något om att bösspipan var laddad. Häradsrätten frågade honom då, om han som var smed inte borde ha tänkt på att bössan kunde vara laddad och därför frågat. Tajart svarade att hade det varit en bössa så hade han kunnat misstänka det, men detta var en gammal rostig och söndrig bösspipa som inte såg ut att ha varit laddad på länge.
Parterna fick lämna rummet och nämnden tillfrågades om någon av dessa två hade hanterat gevär så att de borde veta hur man bör umgås med dylika. Nämnden menade bl a att de var goda skyttar båda två, och att även om Anton Tajart "gjorde profession av Smed så gjorde han dock intet profession av att smida laddat gevär". När de två parterna återvände fick Tajart frågan om han var villig att förlikas med Bengtsson eftersom fel hade begåtts på båda sidor. Det ville han, och fick därefter ange vad han begärde i förlikning på vilket han svarade: "Vad sveda och pina jag månde lida innan barberaren fick alla 42 hagel ur mig, vad jag försummade i mitt hantverk, vad jag kostade på mig medan jag måst ligga på ett främmande ställe det kan väl var och en tänka. Men jag vill ändå intet mera begära, än att Anders Bengtsson består mig fältskärens 36 daler kopparmynt". Bengtsson svarade på detta, att det betalade han aldrig. Han blev då något uppläxad av rätten, som sa att "det är illa att I intet förstå huru billig Antons begäran är, utan stå i ljuset och skymma Eder". Bengtsson stod fast vid att han inte kunde godta förlikningen, trots att rätten påpekade att det första tillbudet är det bästa.
Rätten beslöt då, att om Bengtsson inte ville "bekväma sig till i morgon att förlikas med Tajarten och med villkor som förberett är, bör han emellertid bereda sig på att gå Lag (ed) där uppå, att han intet visste att det var något krut i bösspipan, och hade inte heller uppsåt att tillfoga Antonj något men och skada med henne".
Nästa dag kom så målet upp igen. Det visade sig då att det tillstånd som tingsrätten givit dem att förlikas sedan det om aftonen blivit tingslov, hade fallit ut på ett sätt som det inte var tänkt. På hemresan vid "pass en halv fjärdedels mil ifrån Tingsplatsen, haver Anders Bengtsson förfört sig på honom Tajart ... så att han nödgats återvända till Tingsplatsen". Trots detta inställde sig båda parterna, men nu tyckte man inte att smeden varken borde eller kunde förlikas med Anders Bengtsson. Den sistnämnde fick därför (efter att ha blivit påmind om edens betydelse) , med handen på bibeln, gå ed på att han inte visste att det fanns krut i bössan innan hon "brann lös" i elden och att han inte haft uppsåt att skada Antonj Tajart.
Utslaget blev, att Bengtsson fick betala hälften av mäster Daniel Lunds fordran på 36 daler kopparmynt dvs 18 daler kopparmynt, hälften av de pengar sex veckors bortavaro innebar (á 6 daler/vecka) dvs 18 daler kopparmynt, hälften av ersättningen för sveda, värk och tidsspillan dvs (hälften av 36) 18 daler kopparmynt ytterligare at betala för Anders Bengtsson.
Därefter togs ett nytt mål upp angående det överfall som Anders Bengtsson gjort på Antonj Tajart på väg hem från tinget. Enligt smeden hade Bengtsson hunnit upp honom på vägen och börjat träta på honom. Bengtsson ska ha sagt, att om det kostade honom aldrig så högt, så hade han ändå lust att ta livet av honom, varefter han "skjutit honom kull tre gånger, sparkat och hårdragit, så han ock sparkat honom i ansiktet". Anders Bengtssons version var, att han bara talat emot Tajart så, att frågat honom om han inte visste att det var hagel i bössan. Till vittne inkallades då trädgårdsdrängen vid Haga Bengt Ersson. Han sade, efter avlagd vinnesed, att ordväxlingen dem emellan låtit:
B: "Det är likväl nog att jag skall giva ut en stor hop penningar för Eder skull!
T: Jag rår intet därför.
B: Rår inte därför? Varför går du och stämmer mig?" varefter Bengtsson sköt ikull Tajart i diket. När smeden kommit upp ur diket sade han:
T: "Gud bevars, Anders Bengtsson, få ni icke låta bli mig?" varpå han andra gången blev kullryckt på åkern av Bengtsson som sade:
B: "far du, jag skall intet slå dig, utan bara rycka kull dig". När Tajart kom upp tog Bengtsson honom för tredje gången i axlarna och ryckte kull honom mot gärdsgården, så att hanfick ett blodsår på kindbenet.
Vittnet Ersson tillfrågades om Bengtsson var mycket drucken vid detta tillfälle, vilket Ersson inte direkt kunde svara på. Han visste dock att de, innan de reste från Tinget, varit inne hos klockaren och druckit en kanna. Under den tiden trätte de inte med varandra. Rätten ville veta om Bengtsson sedan skyndat sig för att hinna ifatt smeden, men det tyckte inte vittnet att man kunde säga, han hade kommit gåendes. Tajart yttrade, att Bengtsson nu hade hanterat honom som han hade vett till, men fortsatte "likväl om min bön något förmår beder jag för honom". Därefter fick parterna lämna rummet, och nämnden tillfrågades hur Anders Bengtsson "plägade sig förhålla i sitt dagliga leverne", varpå Tolvman Samuel Andersson, som hade hans gumma (i sin tjänst ?) svarade: "Intet annat än väl, men intet kan han bära sitt rus som en karl".
Utslag: Till Bengtssons ursäkt kunde anföras att 1) han inte skyndat efter Tajart för att "hinna upp honom och förföra sig på honom" utan endast oförmodat råkat honom på vägen 2) de på Tingsplatsen varit goda vänner medan de drack tillsammans 3) efter vittnets utsago ska Bengtsson sagt att han inte skulle slå honom bara skjuta ikull honom 4) Bengtsson är något bräcklig och svag när han druckit 5) det bara finns ett vittne, som inte heller stämmer helt överens med Antonjs version 6) Tajart ber för honom. Tajart hade av handgemänget fått ett halvt finger långt blodvite i ansiktet samt en blånad. Att detta skett på tingsvägen, och dessutom under den period då rätten givit Bengtsson tid att fundera på förlikning och emot den andra partern, ledde till att Bengtsson dömdes för ett blodvite och en blånad tre skilling (?) per skada och därutöver dömdes han som Edsöresbrytare, något som dock remitterades till kungliga hovrätten för prövning.