Svinnegarn
År 1693 hölls ordinarie sommarting ….
... då kyrkoherden Erik Staff föredrog "huruledes klockarhustrun i Swingarn socken Karin Olsdotter åtta dagar före påsk tagit kyrkonycklarna och gått i kyrkan, tagit det bästa bårklädet, där uppå Christi Crusifix är broderat, vilket hon hon in ..... i ett lakan, burit det hem och lagt på sin sjuka ko".
Karin Olsdotter utfrågades och först undrade rätten varför hon gjort på detta viset.
Hon svarade "Jag gjorde det för den skull att jag mente Gud skulle därigenom hjälpa henne".
Fråga: "Av vem har hon lärt sådan lärdom?"
Svar: "Det var så, när jag ... var en liten flicka, och hemma hos min fader, som var stadsskrivare i Hudrijkswall för 50 år sedan hände att borgmästarens oxe blev illa sjuk, därför skickade borgmästarens hustru till sin syster som var kyrkoherdens hustru där i staden och begärde ett bårkläde och lade på oxen".
Fråga: "Blev oxen därav …frisk och färdig?"
Svar: "Ja, en dag eller två där efter var han lika färdig , som förr".
Fråga: "Visste eder man därav att i nu toge bårtäcket?"
Svar: "Nej, så sant mig gud hjälpe".
Fråga: "Huru ofta har i hjälpt edra och andras sjuka kreatur tillförne med sådan läkedom?"
Svar: "Aldrig tillförne. Ingen människa ska kunna mig sådant övertyga Gud bevare mig."
Domen löd:
"Det bör hustru Karin Olsdotter så mycket mera, som hon bättre haft tillfälle att missbruka de i hennes mans förvaring förtrodda kyrkans saker, efter kongl magt plakat om Eder och d 9 punkten för förövad vidskepelse, plikta med ris slitande, men skulle hon för sin ålderdom, sådant straff intet mera utstå lösa då sig därifrån med 20 daler silvermynt till Swingarns kyrka och de fattiga och stånde uppenbar kyrkoplikt".
Domen ställdes dock under kungliga hovrättens omprovande.
Fortsättning följde dock:
Anno 1693 hölls extraordinarie ting..
…då klockarhustrun anklagades för att ha använt bårtäcket flera gånger och för att ha tagit oblater för att nyttja vid vidskepelse. Detta ska man ha pratat om bl a när man vakade hos en sjuk kvinna i Svinnegarns by. Klockarhustrun nekade och tillade "om hon än skall gå igenom vatten och eld ….." . Rätten frågade då genast vad det var för ed och varför hon sagt så? Hon fick förklara sig och sa att även om hon skulle lida aldrig så stor pina så skulle hon neka.
Domen blev att då inga bevis fanns, fick kvinnan Anna Larsdotter som var den som kommit med påståendet, "plikta efter det 20 kapitlet i tingsmålabalken § 1 med 40 mark. Orkar hon ej botum plikta med kroppen". Denna gång gick alltså klockarhustrun fri.