År 1633 den 8 maj hölls Åsunda härads andra ting för året….
... då Olof Eriksson i Salta besvärade sig över sin kyrkoherde herr Nils, som han sa hade beskyllt hans hustru Anna för att vara lövjerska. Kyrkoherden svarade, att han inte hade beskyllt henne för att vara detta. Däremot tog han det för en sanning, att Anna hade tagit och blandat delar av en myrstack med korn och lagt det på en jordfast sten, för att hennes sugga skulle äta av det och bli bättre. Anna erkände att hon gjort så men att hon gjort det därför att hon hade hört av andra att det skulle fungera, själv visste hon inget om dylika ting. Kyrkoherden hade förmanat henne och sagt att hon inte skulle sätta sin tro till jordfasta stenar och myrstackar och inte syssla med sådana vidskepelser, utan tro på att gud var den som kunde ge lycka och välsignelse.
Häradsrätten ansåg sig inte kunna döma Anna då ingen nu skyllde henne för trolldom, utan hänvisade till "Capitlet".
Bara någon månad senare är det dags igen, då Åsunda Härad inkallades till ett extra ting, den 2 juli 1633.
Då kom först av allt hustrun Brijta inför häradsrätten och besvärade sig över sin kyrkoherde herr Nils: att han ifrån predikstolen skull ha beskyllt henne för att vara lövjerska. Kyrkoherden nekade också denna gång till att rent ut ha anklagat vare sig henne eller någon annan för lövjeri. Han menade sig istället ha pratat i allmänhet om dem som söker sig till lövjerskor och inte till alla människors hjälpare gud. Herr Nils åberopade hela församlingen till vittne. På tinget fanns heller ingen som kunde säga sig ha hört kyrkoherden namnge någon.
Däremot ville kyrkoherden nu besvära sig över Brijta. Hon hade kommit från Målhammar, där hennes son hade slagit ihjäl en annan bonde och rymde efter gärningen. Brijta flyttade då till Gumlösa (och senare vidare till Vela). Herr Nils hade predikat om allehanda synder och att de som utfört en missgärning på en ort flyttar till annan ort där ingen vet deras bakgrund. Han hade då också namngivit denna Brijta och sagt: "Såsom den kvinnan i Gummunlösa (Gumlösa) vars son har gjort ett uppenbart dråp, och hon är inkommen i församlingen". Då steg Brijta upp ur sin kyrkbänk, mumlade för sig själv, slog båda nävarna samman och gick sin kos ut ur kyrkan. Detta hade bevittnats av många och ett par vittnen hördes som bekräftade hennes handlande, men sade sig inte ha hört vad hon mumlat.
Häradsrätten ansåg dock att det inte fanns någon lag mot sådana som orsakade förargelse uti församlingen, utan hänvisade också detta fall till "Capittlet".
År 1635 hölls laga ting den 23 mars...
Då Iwar Månsson, på fullmakt av fru Christina Oxenstierna, kom inför häradsrätten och påtalade, att fru Christina har låtit begrava sitt barn i Teda kyrka. Barnet hade då ett guldkors runt halsen, och på en silverskylt på kistan stod dess namn och årtal. Både guldkorset och silverskylten sades nu vara borta.
Det var i rätten svårt att få klarhet i vem som hade haft tillgång till nyckarna, då man precis bytt klockare. Kyrkoherden herr Nils var inte på plats, och rätten ville då avvakta till man fick möjlighet att höra honom om saken.
Hur det hela avlöpte återstår att efterforska.
År 1635 hölls det tredje laga tinget i Åsunda härad den 29 oktober..
Där uppnåddes förlikning om ett dråp som skett något år tidigare. En änka, fru Brijta, som numera bodde i Enköping, kom inför rätten tillsammans med Erik Larsson i Salta. Han och två andra hade bråkat med hennes man Jacob, så att han av deras "handaverk är död bliven". Hovrätten hade utlåtit sig i fallet och dömt förövarna till böter samt att de skulle uppnå förlikning med målsägaren. Därför bekände nu Brijta inför den sittande rätten att hon nu kände sig "fulleligen, över och icke under" var förlikad med Erik Larsson, så att varken hon, hennes barn eller någon i släkterna skulle kunna åtala Erik Larsson eller hans arvingar i denna sak. Erik gav henne också ytterligare 5 daler vitt mynt, "ther medh the och sloghes händer, och bleffwo wänlighen och wäl förlijkta".
År 1692 hölls extra ordinarie ting i Åsunda härad ..
.. då "föredrog Joon Swänsson i Röninglund och Björksta socken huru tjänstedrägen på Curöö sätesgård i Teda socken, Lars Andersson, emellan den 11 och 12 juli om natten, då han med sin son Mats Jonsson uti en ekstock (?) rodde från Teda prästegård (varest de dagen tillförne hade slagit och sedan druckit slåtteröl) haver slagit honom med en år så att han där av dödde".
Lars Andersson berättade på förfrågan, att han hade suttit bak i ekan och Mats Jonsson suttit fram. Båten gick "stundom fram stundom tillbaka, eller runt omkring". Man befann sig mitt emellan Curön och Teda prästgård ca 1/8 mil från land. Efter att upprepade gånger sagt till Mats om hur han rodde utan resultat, tog Lars en åra och slog honom i huvudet. Lars blev utfrågad av nämnden:
"- Slog du honom med flata åran?
- Nej jag fattade i bladet och slog med handtaget eller skaftet, men intet så att jag ämnade honom till döds, eller att jag hade något ont i sinnet. Som jag tyckte skulle slaget taga upp i huvudet.
- Hade han hatten på huvudet när du slog till?
- Jag kan intet annat säga än han hade hatten på sig.
- Vände han icke ryggen till dig när han rodde så att han intet såg när du slog till?
- Han satt fram i ekan, därför så måste ju han vända sig till mig men som jag rodde bak uti, så vände jag mig ifrån honom och när jag slog honom ....jag mig på .... och sedan han hade fått det ena slaget talte han intet, han satt stilla och teg, och när jag ropa uppå honom ville han intet svara. När jag gick till honom satt han och frös, mente jag han skulle sätta på ...., därför tog jag bägge årorna och rodde till lands, och när jag då ropade åt honom då som tillförne Mats! ville han intet svara, utan satt ändå och frös. Och fast om jag menade att han gjorde det i stickenhet och ville icke göra mig så god och svara, tänkte jag så, jag skall ändå intet gå ifrån dig på du intet skall falla i sjön eller fara illa, lade mig så ut med ekstocken och sov. När jag vaknade var solen ett stycke på himmelen, då gick jag till honom, att jag skulle få honom med mig till gården, men gud .... som värre var han låg då baklänges och död. När jag det såg, blev jag så bekymrad, så att jag intet visste till mig, lade mig därför neder på marken igen och låg där intill fiskaren Johan Andersson kom, som då satte sig i ekstocken och rodde med liket till gården, och när jag rodde bort gick jag genast efter hem."
Johan Andersson kallades in och berättade under ed, att när han kommit gåendes för att vittja hade han blivit varse Lars Andersson, som stod och högg med lie på en buske, "såsom ängsliga pläga göra och såg neder i marken". Johan gick fram till Lars och frågade hur det stod till. Han fick till svar att "Gud vet hur det står till". Johan hade frågat honom om han skulle bort och slå, på vilket Lars svarade att "Gud vet om jag slår någonsin mer". Johan frågade då "Huru i Jesu namn står det till, och var är Mats?" Lars svarade att han låg i ekan, varefter Johan gick dit och fann Mats död med fradga kring munnen. Han återvände då till Lasse och frågade honom hur han dött, men Lars var så illa till freds att han inte kunnat svara. Johan sprang därefter mot gården. På vägen träffade han gossen i Borg och berättade för honom vad han sett. Denne gosse gick då ner till sjön och rodde båten med liket till bron. Strax därefter hade studenten Olenius och hustru Malin gått till sjön, funnit Lars liggande där och fått honom att följa med dem. Johan kunde också berätta att Mats och Lars hade tjänat ihop på Curö under ett år och han, som varit tillsammans med dem dagligen, hade aldrig hört dem träta med varandra.
Kyrkoherden i Teda Herr Peer Huss, som i två år varit Lars Anderssons själasörjare, vittnade om att "strax efter att liket var upptaget skickade drängen på Curöö hustru Malin efter mig och när jag kom dit gick jag i drängstugun och frågade Lars Andersson där han låg i sängen och vände sig till väggen: Huru det nu står till med honom? Svarade han Gud nåde mig, jag har sådan gärning gjort, som jag aldrig har tänkt, jag trodde aldrig någon karl skulle så litet tåla, som min kamerat har gjort. Då efter, sedan jag hade förmanat honom som vid sådant tillfälle behövdes, gick jag tilllika med tolvmannen i Yttertjurbo härad, Erik Abrahamsson i en bod där liket låg, lyfte liket till dörren, då bemälte Erik, ..... jag och den dödes fader och moder stodo och sågo uppå, tog upp skjortan på honom, och funno på hans hela kropp varken blånad eller blodsår, förutom över den vänstra tinningen var en svullnad vid pass ett finger hög, men intet blått. Och blodvatten rann genom näsan, och en vit fradga stod för munnen". Tolvmannen och fadern bekräftade att så hade skett.
Kyrkoherden berättade som svar på fråga om Lars att han var mycket stilla och hade fått mycket gott lovord av fogden Anders Larsson. Därefter ställde nämnden ytterligare frågor till prästen:
"- Än vid prästgården medan slåtterölet på stod hördes då de intet ordkastas?
- Nej de sutto och sjöng psalmer hela afton, sedan klockaren hade först begynt.
- Drucke de öl eller brännvin vid prästgården?
- Brännvin allsintet.
- Voro de då mycket druckna?
- Det kan jag ej heller säga.
- Huru långt är ifrån prästgården till sjön, må de under vägen intet begynt något kiv sinsemellan?"
Här trädde tolvmannen Erik Larsson in och berättade att det var en halv fjärdeldels mil landsvägen innan de kom till båten, och att man hört att de gått och sjungit i skogen intill hans by. Han sade också att han hade känt dessa drängar länge, och att "de aldrig annars än vackert hava sig ställt".
Jon Swänsson, fadern till den döde, tillfrågades om han stod efter Lars Anderssons liv? Han svarade:
"- Intet står jag efter hans blod, icke heller efter några böter, utan jag hemställer gud och höga överheten saken.
- Bedjen I då för honom?
- Jag ställer allt i Guds och höga överhetens händer."
Sedan parterna tagit avträde och hela ransakningen var upläst, tillspordes nämnden vad de tyckte om denna gärningen, och det slaget Lars Andersson hade givit sin medtjänare av åran. Domaren Lars Ersson svarade att "intet kan jag värja icke heller fälla". Erik Larsson sade "Det sägas att när det kommo till liten flottholme, som kallas Wesstappen kunde de intet få ekan längre, utan hon gick kring och kring, plägar där alltid vara ..... och Näcken där låta för sig, och göra skada, huru han då hjälpt till..." . De övriga tolvmännen var av samma mening som domaren, vilket medförde att de blev åthutade av häradshövdingen (?) att de inte kunde "vara så ljumma". Nämnden gick dock inte att tvinga till någon ståndpunkt, varför häradshövdingen (?) själv tvingades meddela sin åsikt:
"Ehuruväl för Lars Andersson här synas kunna göra till saken, nämligen
1. att alla giva honom gott lovord för hans skickeliga leverne som han tillförne fört haver
2. att han varken för detta ..... tjänte ihop med Mats Jansson, icke heller med slåtterölet vid prästegården vid Teda påstod haver något osams eller ordkastats med honom utan alltid plägat god vänskap
3. att han icke haft uppsåt att giva honom banesår, utan eljest näpsa honom något för det han var så otum.. vände om ekan, och förorsakade att hon kryssat hit och dit
4. intet tänkte att det slaget skulle taga så illa och han litet tålde, ...deles efter han slog på hatten som han bekänner, haver han ock
5. icke slagit honom mer än ett slag som ock synes likt vara det att han satt i sitt rum stilla och stalp icke till jorden förr än om natten några timmar därefter, varför och om någon ... den döde syntes, intet fanns någon blånad eller märke på hans kropp, mer än den ena svullnaden över tinningen; Havandes
6. till sitt samvetes vittnesbörd, på det den andre, intet skulle falla i sjön., lagt sig ut med ekstocken, och när han märkte honom vara död haver han där över höglig ängslats och varken då eller sedan, när han hade bästa lägenheten intet velat fly utan
7. självmant utan något vittne övertygad bekänt hela saken, var till kommer att förutan det, att Mats Jonsson haver av det slaget kunnat dåna, efter han så länge satt i samma positeur och med en ringa ting blivit hjälpt, om Lars Andersson allenast hade förstått sig därpå, så står icke heller
8. Målsägaren efter Larses liv.
Icke dess mindre för utan det uti tingsrätten ovanberörde circumstantier och mitigantia så vida inga vittnen där över varit till en god del haver inhämtat av Lars Anderssons bekännelse, som för denskull vara sådan som han dem för människor av målet haver, kunna och annorledes beskaffat så haver ock han efter samma egen bekännelse; slagit Mats Jonsson med storändan av en år i huvudet, att en svullnad över hans tinning, ett fingers hög är funnen och det på sjön, och i en ekstock där den andra intet rum och tillfälle att undanlöpa, efter vilket slag, han inom några timmars förlopp är funnen död, och Lars Andersson hos liket, Ty kan han intet annorledes anses, än den som efter det 2 kapitlet dråpmålabalken vill bör giva liv för liv, dock till högliga kungliga hovrättens bättre omprövande. "
Om hovrätten mildrade dödsdomen eller om den verkställdes är ännu inte undersökt.
År 1726 i februari hölls laga vinterting i Åsunda härad ….
då "kammartjänaren på Strömsta herrgård Sven Lundberg, ogift karl, framkom vid rätten och angav, det han skall hava lägrat kammarpigan på Strömsta Elisabeth Lärckia, för vilken orsak kronolänsman Dimberg också dem bägge har instämt, anklagnades båda för begångit lägersmål och lönskaläger påståendes plikt på dem bägge.
Han tilstod att han begått lägersmål med henne uti föregående oktober månad, då de varit under resan på båt stadda ifrån Stockholm till Strömsta, men intet lovat henne äktenskap.
Elisabeth Lärckia, ogift person, sade det hon tilstår, ..... blivit havande, under äktenskapslöfte", har dock inga bevis eller vittnen. Elsiabet sa att hon "trott honom väl och intet förmodat honom skola bedraga henne, som är av ärligt folk född. Han menade att hon bedragit honom, kommit och lagt sig hos honom".
Bägge tillfrågades, om de haft "mer än en gång sammanlag?" Elisabet sade att hon och blivit lägrad av honom i båten när de andra folket varit uppstigna, dock skall detta allt skett på ena resan.
"Resoluto: emedan som kammartjänaren på Strömstad Sven Lundberg och kammarpigan Elisabetg Lärckia, bägge ogifta personer, hava haft sammanlag med varandra, och första gången lönskaläger begångit, varav Elisabeth havande är, pålägger rätten Sven Lundberg att plikta efter 3 kapitlet giftemålabalken 40 mark silvermynt. Elisabeth Lärckia skall plikta 20 mark silvermynt, efter kunglig förordning av år 1699, varförutom de bägge skola undergå en söndag kyrkoplikt uti Teda kyrka, till följe av 9 kapitlet 3 § uti kyrkolagen av år 1686".
År 1745 den 21 maj hölls laga sommarting ….
" Kronolänsman välaktad Sven Dimberg har till detta ting inkallat Bonden Anders Johanssons son i Backa och tjänstegossen i Wästantorp, bägge Johan Andersson vid namn, tilltalandes dem för det de medelst ovarsamt skjutande skola varit orsaken till den eldsvåda som den 5 denna månad timat uti Wästantorpet, ¼ hemman i Teda socken, varigenom en stuva med kammare samt en källare med överbyggnad (..) avbrunnit".
Båda pojkarna infann sig inför rätten. Ingen av dem hade ännu fyllt 15 år, de var mycket späda och små till växten. De berättade att när husbonden i Wästantorpet var borta, hade tjänstegossen letat upp hans bössa som fanns gömd i stallet. De laddade den och sedan siktade den ena och den andra tände på med hjälp av ett eldkol. De sköt in på gården åt källaren till. Från källartaket, som var täckt av halm, började det ryka strax efteråt.
Ingen av de två hade någon egendom att gälda skadan med, så rätten beslöt att med tanke på deras ringa ålder - dock hade de "visat ganska stor vårdslöshet med elden" - att de skulle "vid Tinget bliva av deras föräldrar i någon Kronobetjänts närvaro allvarsamt med ris agade".
År 1776 i november månad hölls lagtima höstting i Åsunda härad på häradshövdingebostället i Enögla...
..då kronolänsman Arpi låtit stämma bonden Anders Johansson i Gumlösa och yrkade böter för att han skulle ha "underlåtit att infinna sig med fyra uppbådade hästar på den anbefallna Reserv Skjutsen vid Ekolsunds kungsgård den 1 sistlidne september och för det han den 4 därpå följande, då för kunglig majestät och dess …te vid avresan från Eklosund, voro efter befallning, till Enköping uppbådade fyra hästar av vart helt hemman, på det han för Gumlösa rusthåll 2 mantal borde utgöra åtta hästar". Anders Johansson hade sänt tvenne hästar, vilket - tillsammans med andras försummelse - hade "förorsakat uppehåll och ännu svårare följder, om inte kronobetjäningen i hast fått hjälp ifrån ett annat härad".
Bonden förklarade att han på grund av sjukdom inte kunde inställa sig personligen, att han inte ägde mer än fyra hästar "varav tvenne skola varit ofärdiga", att hans "tvenne drängar var torpare och under de dagar som kungsskjutsningarna inföll varit sjuka", att de "måst skjutsa ryttaren till regementsmötet" etc.
Rätten tyckte att han, trots att drängarna var sjuka, hade ytterligare två torpare och sig själv att tillgå, att han två gånger uteblivit osv - och att han därför skulle böta tre daler silvermynt.
Anders Johansson meddelade att han var missnöjd med utslaget!
-----------------
Häradsrätten konstaterade, efter att ha fått avhandla fler ärenden av samma orsak vid samma ting, att de "med missnöje förnummit, att åtskilliga häradsbönder här i häradet, dels för åtskilliga förb... ursäkters skull, såsom andra körslor och att de ej hava så många hästar, som böra och kunna underhållas med mera dylikt, dels blott av självsvåld företagit sig att icke inkomma med de av kronobetjänter på ankommen uppbådning antal skjutshästar, då kunglig majestät med dess svit reser genom landet, eller .... skjuts bör utgöras vid Ekolsunds kungsgård, så att, enligt de till detta ting uttagna stämningar, vid tvenne sista skjutsarna i Enköping över.. femtio hästar utevarit;
fördenskull och emedan de uti lagen i allmänhet på försummad skjuts utsatta böter ej finnas tillräckliga att avhålla de tredska ifrån en slik nödvändig skjuts … efterföljande. Helst en del hellre betala böterna, än skjutsa, ty är häradsrätten föranlåten att, i jämlikhet med vad kungliga förordningen av den 28 maj 1719 – om försummad kronoskjuts stadgar – utsätta ett vite av sex daler silvermynt vartill den, som hädanefter oaktat nöd fångat bud, utan bevisligt laga förfall, ifrån kungsskjutsen med de uppbudna hästar utebliver, skall vara förfallen; och uppfylla likafullt nästa gång den efter detta skjutsen, vilket till var.... ...... efterrättelse bör i kyrkorna här i häradet offentligen kungöras".
År 1729 den 27 oktober och följande dagar hölls laga hösteting ….
17-årige Carl Johan Öberg i Valla, son till framlidne kronofjärdingsman Öberg, blev den 19 oktober funnen död vid gärdesgården mot Risberga, ungefär 150 famnar från Olof Erssons boningshus i Valla. Det fanns misstankar om att han tagit livet av sig. Bredvid honom återfanns en avskjuten bössa med kolven mot gärdesgården och mynningen mot kroppen samt en torr kvist av 3/4 alns längd som kunde ha nyttjats för att avlossa skottet.
Carl Johan hade tillbringat den senaste tiden som skrivarhjälp åt magister Sevederlius i Enköping. Söndagen den 18 hade han kommit hem till Valla på förmiddagen. Dagen efter, när slakt pågick på gården, hade han sagt att han tänkte gå iväg och jaga. Mellan klockan 11 och 12 på förmiddagen hade han sedan blivit funnen liggande död innanför gärdesgården i en hage av bondesonen Anders Persson i Valla.
Carl Johan var känd för ett beskedligt leverne. Vid likbesiktningen två dagar senare befanns han vara av medelmåttlig längd och med "friskt och gott hull". Den enda skada som fanns på kroppen var efter kulan, som gått in i trakten av 5 och 6 revbenet på vänstra sidan och gått rakt igenom hjärtat.
Häradsrätten, som inte tyckte sig kunna avgöra om det rörde sig om ett självmord eller om det skett av våda, tillät att "Öbergs kropp ärliga begravas".
År 1840 den 18 januari hölls urtima ting i Åsunda härad ...
då man ...."till länshäktet införskaffat KlockareSonen Anders Wilhelm Hedlund, såsom försvarslös, begiven på dryckenskap, lättja och andefattig levnad; Ävensom mot samme Hedlund, vilken förut varit fjärdingsman uti Teda socken men för vårdslöshet uti tjänsten, fylleri och förskingring av uppburna medel blivit för flera år tillbaka ifrån samma befattning skiljd, det är vordet angivet, att bemälte Hedlund skall, en dag före Julhelgen, överfallit och slagit sin fader, Klockaren uti ovan nämnda församling Anders Hedlund och tillika om den senare fällt sådana utlåtelser, som hade Sonen velat mörda fadern, ifall vapen varit att tillgå".
Straffet blev 20 dagars fängelse på vatten och bröd.
Senast uppdaterad 2007-03-24
© Marie Andersson 1999-2024