Karl Lindström (1846-1937) - smidesmästare i Dorsilla

"Träder du ett fjät från allfarsvägen mellan Enköping och Västerås vid byn med det underliga namnet Dorsilla i Tillinge, finner du på höger hand från Enköping räknat en liten byggnad. Bilar och bussar rusa förbi, och den moderna, jäktande och larmande tiden har icke kunnat låta bli att sätta sina spår på byggnaden i form av allehanda reklamaffischer. Men öppna dörren och träd in! Detta enda steg över tröskeln betyder ett steg från nuvarande tid in i en tid, som snart är förgången. Det är en gammal smedja du står i.

Den dag vi trädde in för att få stoff till denna artikel, var det tyst och stilla därinne, också så lär det vara mest alla dagar nu. Men ännu händer det väl någon gång att den gammalmodiga pusten stånkar under jämna tag och får kolen på härden att glöda, och vid städet kan man alltjämt få se en reslig gestalt med kullrig rygg, med vitt helskägg och gråvitt hår. Det är inte, som man vore frestad att tro, den gamle Volund som alltjämt lever och prövar sin konstfärdighet. Det är smeden Karl Lindström i Dorsilla i Tillinge, som trots 86 år, ännu kan utföra något mindre arbete i sin smedja.

Vi hade icke tur att träffa honom hemma den dagen. Det var tomt i både smedjan och svarvboden, som ligger under samma tak. Och stugan några steg högre upp från vägen var igenlåst. Men hur det var hittade vi på honom hos grannar i byn och fick honom från det rykande, goda kaffet hem till stugan. Det var ungefär en kvarts väg att gå, men 85-åringen såg icke ut att nämnvärt tröttas av promenaden, varför man icke var böjd att fatta det som allvar, då han påstod, att det blir hans sista födelsedag nu på marknadsdagen, då han fyller 86 år. Han har nog åtskilliga år kvar ännu. Under promenaden får vi veta litet om Lindströms långa liv.

Han är född i Tillinge, där fadern var soldat och smed. Det är för övrigt en gammal smålandsläkt den lindströmska. Karl Lindströms far var född i Tjurheda i Kronobergs län. Det blev inte mycket skolgång för Karl Lindström, ty på den tiden var det icke så strängt. Jag fick lära mig att läsa, men att skriva och räkna blev det dåligt med, berättar han. Och sen blev det att arbeta. Först tjänte han dräng i tre och ett halvt år i Drällsta i Tillinge, men sedan tog smedyrket honom helt. Han har smitt i väl hundra smedjor hos olika jordbrukare i Uppland och Västmanland, och de hästskor och de som han smitt äro oräkneliga. I Dorsilla har han utövat smedyrket sedan 1872. År 1888 inköpte han ett Munktells tröskverk med tillhörande ångmaskin för att med detta få litet biinkomster. Men man var fundersam och ängslig över den där maskinen till att börja med, som ”rökte och ella’ kring knutarna”. Han har även haft cirkelsåg. Dessutom har han svarvat.

Lindström gifte sig år 1862 med Erika Andersson från Wela by i Tillinge och i äktenskapet blev det fem barn, fyra söner och en dotter. Karl Lindström var själv den ende sonen, men hade fyra systrar. En av hans fyra söner, som var polis i Stockholm, har för icke så länge sedan avlidit, och ingen av de andra sönerna har fått någon pojke. Det ser därför ut som om namnet Lindström skall dö ut, vilket mycket bekymrar gamle smidesmästaren.

Hans hustru dog år 1909. Det syntes också i stugan, att här saknades kvinnlig omvårdnad. Karlar är nu en gång såna att de inte kan hålla ordning på samma sätt som kvinnor, och när man därtill är gammal och själv skall bestyra allt är det inte så lätt. Men han bjöd tidningsfolket sitta och bjöd på dricka, och själv slog han sig ned i korgstolen. Och så skulle vi pratas vid.

Inte gick just samtalet med någon fart. Lindström hör nog inte till dem som berätta för vem som helst, och det börjar väl också bli svårt att draga sig till minnes saker och ting. Vi försöka: Hur många präster minns Lindström här i socknen?

- Präster? Ja, det är inte så gott att säga på rak arm. Låt mig si! Professor Ågren var väl den första, men han hade mest vice pastor, en stor kraftig karl som hette Ring. Han vägde 21 lispund och tyckte om starkt. En gång skjutsade hans dräng Häger honom i släde från Hässelby. Men innan dom kom hem föll Ring ur släden. ”Si så där, ja, sa’ Häger, när prästen trilla ur släden”, det har blivit ett ordspråk, som lever kvar från detta tillfälle. (Och man måste ju i sanningens namn säga, att den där Häger var en lugn och sansad karl, som inte sa’ mer än så, när han hade att lämpa en 170 kilos herre från en snödriva upp i en släde).

Ja, och efter Ring så var det väl Afzelius och Wahrenberg, men vem som kom sedan, före Arvedson, det hade Lindström svårt att minnas. Men vi hunno med att byta ord om både öl och motbok, om soldater och rusthåll. Om fornborgar och annat, innan det var dags att gå ut på landsvägen och vänta på bussen.

Lindström följde med sina gäster ut, och medan vi stodo på vägen, där lastbilarna rusade förbi med sina väldiga foror, drog han sig till minnes forna tiders forkarlar. Man kunde se på långt håll, om det var närkingar eller västmanlänningar som kom, berättar han, för närkingarna hade vagnar men västmanlänningarna hade kärror. Närkingarna rastade alltid här vid Vindsberga, men västmanlänningarna körde på natten också.

Det var som om Lindström hade mest att berätta, just som bussen kom och vi måste skiljas åt. Det var i alla fall roligt att träffa honom och att få höra vad man fått. En kärngubbe var han, det såg man genast.

Secretarius."

Karl Johan Lindström och hans hustru Erika Matilda ligger begravda på Tillinge kyrkogård.

Källor:

Artikel i Enköpings-Posten 1932 med rubriken "Kärnfolk".

Senast uppdaterad 2011-11-04