Några brott begångna i Tillinge socken på 1800-talet

1816 Sambos i Stora Järstena 

Ur domboken från laga hösttinget i Åsunda härad:

Änkan Christina Ersdotter och bondsonen Daniel Jansson, båda från Stora Järstena, stämdes inför häradsrätten för att "de efter lysning och innan vigsel...... flyttat tillsamman". Daniel hade erkänt att han, för att biträda Christina, "redan flyttat uti gemensamt bo med henne". 

Rätten ansåg att de båda, med hänvisning till 12 kapitlet 3 § i giftorättsbalken, skulle dömas för "otidiga sammanflyttningar" till 3 riksdaler 16 shilling banco var i böter - samt att de måste flytta ifrån varandra "och i annat fall undergå vidare laga påföljd".

Inte lätt att vara sambo på den tiden....

1816 Misstänkt hustrumisshandel i Tallmyra

Ur domboken från laga sommartinget i Åsunda härad:

Först ett brev skrivet av pastorn i församlingen, ställt till kronobefallningsmannen:

"Tillinge den 29 April 1816.

Högädle Herr Kronobefallningsman

Sedan unge Bonden Anders Larsson i Tallmyra av denna socken, 23 år gammal, hos mig undergått flera varningar för sitt drinkeri och oordentliga levnad, dessa senare åren varunder jag även sökt bereda sämja och enighet emellan honom och hans hustru, Brita Sophia Gustafsdotter, vilken han ej sällan illa bemött; har han i stället att låta sig härav förbättras, synats snarare tilltaga i sitt överdåd.

Lördagen den 27 sistlidne i denna månad, har han, enligt sexmannen i Tallmyra rote, Bonden Jan Janssons i Stora Järstena, sistlidne gårdag den 28 dennes, till mig givne rapport, överlastad av hetsiga drycker ånyo misshandlat sin hustru, illa slagit henne och givit henne en svår stöt över bröstet med något skarpt tillhugg, så att hon genast måste söka främmande Personers samt slutligen berörda sexmans biträde, för att icke bliva ännu värre eller till döds slagen. I frågavarande Bonde Anders Larsson höll sig sistlidne gårdag ifrån sitt hus, men sades idag återkomma hem, där hans hustru med 2ne sina barn vänta över sig nya blod-scener.

Ur dessa bedrövande skäl anhåller jag, det Herr Krono Befallningsmannen  tänktes, med dess Ämbetes åtgärd foga behörig anstalt, att mer omtalte Bonde Anders Larsson i Tallmyra, på tjänligt sätt, genast tages i säkert förvar, och försändes till Länets häkte, till dess han undergått rannsakning och Dom, vilken ofelbart skall betrygga hans hustru från den livsfara, som henne nu dagligen hotar.

Med fullkomlig högaktning

får äran, att framleva,

Högädle herr KronoBefallningsmannens

Ödmjukaste tjänare

Fredrik Alner

Pastor i Tillinge"

Målet kom upp vid sommartinget. Man ville förhöra Anders Larsson som beskrivs som "23 år gammal av medelmåttig växt med mörka hår och ögonbågar", men som visade sig vara "av starka drycker överlastad och för övrigt så oredig att något sammanhängande av hans tal icke kunde fattas”.

Åklagaren, som yrkade ansvar för fylleriet, ville höra ett antal vittnen, bl a:

Bonden Jan Jansson i Tallmyra: "Att en afton i slutet av förlidet år sedan vittnet redan klätt av sig, en Anders Larssons tjänstegosse inkommit till vittnet och jämte det han berättade att Anders Larsson och hans hustru vara i ordväxling med varannan bett vittnet gå in till dem, vilket vittnet efterkommit och då funnit dem vara oenliga". "Vid många andra tillfällen har vittnet förmärkt deras inbördes osämja v.... efter vittnets tanke redan kommit till den höjd att någon varaktig sämja dem emellan icke är att förmärka."

Förstärkningskarlen Winter: "som bor i samma gård med Anders Larsson intygar att svarandena ofta äro oeniga, vilket under stundom härleder sig därifrån att då Britta ber Anders Larsson arbeta, blir denne därav .......... varpå följer ordväxling som oftast går så långt, att hustrun till undvikande av handåverkan måste söka grannarnas skydd, och händer detta även sedan de lagt sig, då hustrun flera gånger i blotta Lintyget måst rymma huset".

Hustrun Stina Olsdotter: "Att vittnet vårtiden innevarande år varit i Anders Larssons hus under det att hustrun höll på att brygga, de med Brita bett mannen gå ut och hugga ved, vartill Anders Larsson svarat som orden föllo Det kan du göra själv Jag bryr mig alldeles icke om dig utan giva dig Tusend Djeflar _ så även hade Brita blivit ond och gräl emellan henne och mannen börjat vilket fortfarit så länge vittne varit kvar".

Rättens utslag: de båda "hava oaktat erhållen föreställningar av deras själasörjare att ifrån höstetiden förledit år med varandra levat i osämja och därunder ofta ordväxlat" men också att "Anders Larsson blivit övertygad att mot sin hustru hava i svordomar utfarit". Grundat på att de "å ömse sidor varit till deras ..... stridigheter vållande, så prövar häradsrätten med stöd av 14 kapitlet 18 § ?(1§?) giftesmålsbalken rättvist döma Anders Larsson och Brita Gustafsdotter att av varderas enskilda lott; bort böta sina åtta riksdaler 16 skilling , varjämte Anders Larsson jämlikt 3 kapitlet 18 kp.(1§?) och kungliga förordningen den 24 augusti 1743 (?) sakfällas att särskilt plikta för svordom en riksdaler 32 skilling och för fylleri inför rätta sex daler 32 skilling och att därjämte ersätta de inkallade vittnet sexmannen Jan Jansson för tingsresan med en riksdaler banco”.

(Man kan med andra ord konstatera att den misshandel som pastorns brev pekar på lämnades helt utan prövning. De var istället båda lika skyldiga till att de var osams och dömdes till samma straff för osämjan. Att Anders uppträdde berusad inför rätten föranledde för övrigt nästan lika stora böter....)

  1821  Mordförsök i Vappa

År 1821 den 18 september hölls urtima ting…… 

"… med anledning av ..rannsakning angående afhudaren Anders Eriksson Sahlsten på Wappa ägor i Tillinge socken hustru Anna Pehrsdotter, som blivit angiven för det hon med en yxa skall slagit sin elvaåriga son Karl Andersson". 

Sahlsten vittnade: att Anna Pehrsdotter; 

* med vilken Sahlsten under deras äktenskap sammanavlat trenne barn: Anna, gift med soldaten Johan Hedström (?) i Simtuna socken, Petter som var i målarlära i Enköping samt nämnde Karl. 

* Trenne veckor före föregående jul, utan föregående sjukdom samt av okänd anledning blivit rörd till sina sinnen och utbrutit i sådana våldsamheter, att hon måst vårdas av sockenborna ända till början av maj månad innevarande år, då hon återfick fullkomlig sinnesredighet. Att den 5 i denna månad, då Sahlsten klockan 5 om morgonen begav sig till Wappa by för att biträda vid därstädes förehavd tröskning, hade han, efter tvenne timmars frånvaro, genom en nära honom boende änka vid namn Kajsa Johansdotter, blivit underrättad om att hans hustru under ett anfall av ursinnighet med en yxa sårat hans hemmavarande son Karl, samt att gossen då vistades hos Kajsa i avbidan på läkaren, som genom herr Majoren Anderssons försorg blivit efterskickad. 

Sahlsten hade i anledning därav genast gått till berörda änkas boning, där han träffade sin son, av vilkens berättelse Sahlsten inhämtat att Anna Pehrsdotter, då Karl ännu låg, uppstigit och utgått ur rummet samt efter någon stunds förlopp återkommit med en yxa som hon höll förborgad bakom ryggen, till dess gossen frågade vad hon förde med sig, då hon svarade ingenting, och i samma ögonblick med yxan slagit honom sex eller sju slag, men upphört när Kajsa Johansdotter i anledning av Karls nödrop inkommit. Vid hemkomsten, förmälde Sahlsten ytterligare, hade hans vansinniga hustru mött honom med en oför skuld berättelse om förloppet av denna sin missgärning, vilken hon sagt sig hava begått uppå inrådan av den onde i avgrunden. 

… 

Häruppå hördes Karl Andersson, som berättade: att hans moder om morgonen ovan omförmälta dag kommit till stugan varuti Karl legat. Karl, som förmärkt henne vara försedd med en yxa, vilken hon höll gömd bakom sig, hade därvid frågat vad avsikten därmed voro och erhållit svar, att hon ämnade döda honom, varefter hon oaktat hans bön om förskoning , med yxan tillfogat Karl sex eller sju slag. Tilläggandes han dröjande, att hans moder aldrig tillförne visat någon otillbörlig stränghet mot honom. 

Hustru Sahlsten, som är av medelmåttig växt, blev härefter för urtima tingsrätten inställd. Och berättade hon med läge (?) av redighet, att den 30de sistlidne augusti hade hon först beslutit att taga livet av sin son Karl, vilken hon nu mera ansåg odödlig, sedan hon så väl nämnda dag blivit av mannen hindrad från verkställandet av sitt uppsåt, att i Haga sjön dränka Karl, som ock sedermera den 5te innevarande månad , då hon, begagnande sig av Sahlstens frånvaro, ämnat dräpa gossen och kasta honom i sjön, genom Kajsa Johansdotters mellankomst blivit .. i sitt förehavande och endast hunnit tillfoga gossen några slag, vilkas antal hon nu ej kunde erinra sig. 

Varförutan Anna Pehrsdotter, som tillika förmälte sig hava förlorat all förhoppning, att komma i åtnjutande av den eviga saligheten, uppå av domhavande förställd fråga försäkrade, att ingen misshällighet emellan henne och mannen förfallit sistberörda dag. 

Till uppläsning i målet inlämnade Kronolänsman Luhr 

1. följande prästebetyg: Backstugusittaren och avdragaren Anders Ersson Sahlstens på Wappa ägor här i socknen hustru Anna Pehrsdotter, född 1770, vilken i flera år levat ganska illa med sin på dryckenskap mycket begivna man och varit med honom för denna deras ogudaktiga levnad tilltalad i allmän sockenstämma, synes nu hava uppnått den högsta grad av förhärdelse i sin ondska. Svordomar, åberopande av djävulen, fylleri och slagsmål hava gjort deras koja till en avgrundshåla, givit deras barn de grymmaste exempel av gudlöshet och satt ej blott grannskapet utan ock hela församlingen i fasa. Sistförlidet års sommar föll denna vildsinta hustru uti en sjukdom, varuti hon visade en sådan vansinnighet, att gångled av församlingen måste uppbådas till hennes vårdande. Återställd utur denna sjukdom har hon nu i sommar visat sig lugn och förnuftig, men för nära 14 dagar sedan återföll hon i det raseri, att hon med en yxa på ett mordiskt sätt, illa sårade sin 10-årige sovande son, om vilken läkaren giver föga förhoppning att kunna till livet räddas. Församlingens ledamöter, som nu för fjärde gången uppbådas till vakthållning om ..förskrivna Anders Ersson Sahlstens vansinniga , och som det synes ….. hustru, önska och hoppas, att ortens Domare och vårdare av allmänna säkerheten måtte snart förlösa dem från denna farligs våldsverkerska, för vilken om hon åter lössläppas, ingen kan vara till sitt och sina barns liv skyddad. Tillinge d 18 September 1821. Fredrik Alner, kyrkoherde i Tillinge och Svinnegarn. 

2. En så lydande läkarattest: Vid det sjukbesök jag på kungliga hovpredikanten kontraktsprosten och kyrkoherden Fredrik Alners anmodan gjort hos avdragaren Sahlstens hustru på Wappa löt, har nämnda hustru visat sig så ursinnig, att intet redigt svar av henne kunnat erhållas, och hava de som vårdade henne varit nödsakade att binda henne på det hon genom våldsamhet ej skulle skada sig och andra till liv och egendom, och hade hon vid detta raseriets första utbrott med baken av en yxa slagit fem betydliga hål i huvudet på sin om morgonen i sängen liggande 11-åriga gosse Karl, varav det största på högra sidan av pannan var stort som en silver riksdaler, 2ne på andra sidan av pannan voro av 2 tums längd och såg nästan ut som voro de huggna samt 2ne mindre sår upp över hjässan. Denna hustru har förliden vinter varit besvärad av ett lika raseri och vore önskeligt hon på något ställe kunde bliva håld i säkerhet, att vid dylika anfall ej någon måtte bliva genom henne olyckelig. Att detta med sanna förhållandet är överensstämmande betygas på min förut avlagda ämbetsed och med denna ed Så sant mig Gud hjälpe till liv och själ. Bekräftas. Enköping den 10 September 1821. A . ….. Prov. Läkare 

Efter uppläsningen härav åberopades såsom vittnen i målet änkan Kajsa Johansdotter och torparen Erik Hansson på Wappa ägor, hustru Ulrika Pehrsdotter, avlidna .. torparen Långgrens (?) änka Anna Karberg (?), soldaten Johan Ström, sexmannen bonden unga Anders Andersson och bonden Olof Olofsson alla i berörda Wappa, vilka samtliga nu tillstädesvarande personer utan försport jäv avlade vittneseden varnades för följderna av dess missbruk, som var för sig hördes, berättade: 

Kajsa Johansdotter: Att hustru Sahlsten, som sistlidne vinter varit fullkomligt vansinnig men sedemera voro blott stundtals berövad sitt förnufts bruk, en dag vid slutet av näst lidne månad velat bära sin hemmavarande son Karl till sjön i avsikt, att där dränka sig själv jämte gossen, men av mannen blivit hindrad att fullborda sitt uppsåt. Att vittnet efter denna händelse ej sett Anna Pehrsdotter förrän den 5te i denna månad, då vittnet klockan 7 om morgonen gående förbi Sahlstens stuga, därifrån förnummit häftiga rop, varvid vittnet, som igenkänt hustru Sahlstens och hennes sons röster, nalkades stuga för att efterse anledningen tilll detta buller. Anna Pehrsdotter hade då kommit till fönstret i blotta lintyget och blodig om sina händer samt berättat sig hava slagit sin son med en yxa, men att han voro odödlig, varefter Anna Pehrsdotter för vittnet öppnat förstugudörren, som innan för varit låst. Vid inträdet i stugan hande Karl, som legat blodig i sängen uppstigit och berättat, att hans moder på ett lömskt sätt tillfogat honom de sår han bar, varuppå Karl utgått och fördröjt uti den vid stugan belägna täppan, till dess han blivit upphämtad till Erik Hansson, varest hans sår tvättades och förbands. 

Anna Hasberg: Att hon, som en månad före nästlidna midsommar bott hos Sahlsten, under denna tid sett hans hustru understundom vara galen, men ehuru mannen ofta retade Anna Pehrsdotter så, att hon förklarade sig vilja kasta sig i Haga sjö, hade likväl vittnet aldrig förmärkt henne hysa några mordiska tankar emot sonen, utan tvärtom hade hon visat mycken ömhet för honom och … att farhåga att han skulle sjunka i avgrunden. 

Övriga vittnens redogörelser visade inte på några avvikande uppgifter. 

---------- 

Två intyg till finns lagda till handlingarna i domboken: 

Intyg: På de för mig af .. läkaren herr doctor Sonmelius anförda gällande skäl, vill jag härigenom tillåta att afdragare karlen uti Tillinge sockens olyckliga och illa behandlade son Carl, måtte genast och utan avgift såsom utfattig intagas på länets lasarett. Varom landshövdinge ämbetet behagade gå i verkställighet. Ahlbäck den 14 September 1821. M . Stork (?) 

Intyg: Att afhudaren Anders Eriksson Sahlstens Hustru vid intagandet å Lasarettet den 22 September 1821 varit i högre grad vansinnig samt att de skador som under detta tillstånd med yxa tillfogat sin son Carl äro mycke svåra, likväl blivit läkt men icke nu kunna till dem få följder för framtiden bekännas under min denna ed intygat och sant mig Gud hjälpe till liv och själ. Uppsala Länslasarett d 28 januari 1822. Calenborg. (?) 

------- 

(Några kompletterande upplysningar: 

Från husförhörslängderna 1811-1824, och död och begravningsböckerna: 

Anders Ersson Salsten  hade flyttat till Vappa från Biskopskulla socken 1807. Han var häradsavdragare till yrket (dvs den som bl a utförde den av andra förhatliga sysslan att dra huden av döda djur). Familjen bestod av honom, hustrun Anna Persdotter, dottern Anna, född 1794 och sonen Per, född 1800, båda i Simtuna. En son Carl (född i Biskopskulla) dog 1811. Samma år, den 8/5,  föddes yngsta sonen Carl, i Tillinge. 

Anna Persdotter låstes in på hospitalet i Uppsala. Ett drygt år senare, den 28 november 1822, dog Carl av slag i en ålder av 11 år, 5 månader och 18 dagar. Familjen var då utfattig. Det får väl anses vara troligt att det var sviter av moderns misshandel som orsakade detta. 5 november 1825 dog häradsavdragaren själv av fylleri i en ålder av 39 år. Han hittades död på bonden Per Persson i St. Järstenas gård. )

1829 Ersättning för skadedjurs fällande

Ur domboken, laga vintertinget i Åsunda år 1829 i slutet av februari månad:   

… "85. samma dag lät bonden Olof Olofsson i Kil företa ett denna dag av herr pastor och hovpredikanten Magister Fredrik Erik Alner i enlighet med det vid Tillinge församlings sockenstämma den 21 December nästlidet år, hållna protokoll utgivet betyg, som upplyste att Olof Olofsson som då styrkt sig hava inom detta härad, utom skall dödat en Varg, vars öron nu uppvistes.

I anledning härav och jämte det anstalt om berörda örons uppbrännande ...., fann häradsrätten skäligt, för omförmälte skadedjurs fällande tillägga Olof Olofsson, enligt 23 kapitlet 6 § byggningabalken, av häradets enskilda lott i sakören Två (?) Daler silvermynt eller 32 Bo om utbekommande han av emot kvitto, han äger att hos kronofogden i orten sig anmäla, samt därjämte förklara Olof Olofsson berättigad till den särskilda belöning som, genom häradsbornas den 25 oktober 1825 träffade och sedermera av kunglig  välbemälte nåder gillade överenskommelse, blivit i avseende på vargars utödande bestämd. Vilket beslut avsades."

Även målet före och efter handlade om fällande av skadedjur men då rävar: organisten och klockaren Dahlman i Tillinge visade upp ett intyg om att han fällt tre rävar utan att ingå i ett arrangerat skall, och visade upp öronen från dessa. För detta erhöll han en daler 16 skilling silvermynt samt möjligenheten att få del av den belöning som häradet enats om den 25 oktober 1825, se också ovan. Samma möjlighet fick bonden Johan Andersson från Drällsta som fällt en räv och för det tilldömdes 8 skillingar efter att han visat upp intyg samt öronen (som brändes för att omöjliggöra ytterligare ersättning för samma djur).

1830 Hastigt död gesäll   

Ur domboken, laga vintertinget år 1831 i februari månad:   

… "kronolänsman Luhr steg fram på tinget och berättade om obduktionen av gesällen Erik Eriksson som hastigt avlidit utan klar orsak i Hovdesta den 25 december förra året: Likbesiktningen utfördes den 19 januari. Kroppen hade efter två dagar lagts i en kista och sänkts ner i en öppen grav på kyrkogården. Därifrån hade den hämtats den 17 januari och lagts i ett större kar med vatten i sockenstugan, varunder man sedan eldat så att kroppen varit upptinad vid obduktionen. Väderleken hade under hela tiden kroppen legat på kyrkogården varit "frisk och kall".

Det man visste om gesällen var att han var från Uppsala och passerat Enköping den 25 december föregående år. Vid skymningen samma dag kom han till torparen Anders Andersson i Hovdesta by för att få nattläger. Man följde honom då till gamla bonden Olof Olsson i samma by, vars skyldighet det då var att härbärgera vandrande personer. Gesällen ska under vandringen varit "knämjuk" men redig till sina sinnen. Han bad om  - och fick - en sup brännvin av unge Olof Olsson under vandringen mellan ställena. Väl framme hos gamle bonden Olof lades han på halm vid spisen, där han jämrade sig något och sedan avled efter endast några minuter. Dagen då detta inträffade var det stark köld och den drygt 30 år gamle Eriksson var dåligt klädd och utan strumpor.

Obduktionen fastslog vid den yttre besiktningen att gesällen varit av ordinär längd, "ordinärt hull utan tecken till yttre våld, icke heller förekom anledning att misstänka något särskild sjukdom förelåg",  "runt omkring bägge smalbenen voro gamla öppna stora bensår",  "hudens färg å hela kroppen voro blek". Den inre besiktningen visade att huvudsvålen var ovanligt blodtom och utan tecken till något yttre våld. Vid högra tinningen fanns dock en intryckning som " syntes vara en missbildning från födseln". Vidare kommenterades att "hjärtat också ... blodtomt", "yttre högra hjärtkammaren låg lös ? en polyp av en örespennings tjocklek", "högra lungan var överallt hårt fastsittande vid brösthinnan och var till sin …. mycket mindre än i naturligt tillstånd", "lungornas blodkärl mycket fyllda". När buken öppnades visade sig "tarmarnas blodkärl var mycket fyllda". "Då magen öppnades och uttömdes innehöll den vidd pass ett halvt stop av grå massa som tjock vällning …myckenhet större köttbitar – vilka luktade surt spini….  Magens inre hinna var förövrigt oskadad, utom vad som åtföljer en börjat förruttnelse". "Levern var mycket blek och större än naturligt men utan något synbart sjukdomstillstånd. Mjälten var normal men ovanligt stor. Njurarna naturliga. Urinblåsan var tom".

Obduktionsprotokollet avslutades med provinsialläkarens utlåtande: 

"Attest: Att Se.... gesällen Eric Ericsson icke död av våld, genom gift eller av brännvin /fylleri/ men av köld, upplyses av ovanskrivna obduktions protokoll och intygas på min avlagda ämbetes ed samt styrkes ytterligare Så sant mig gud hjälpe till liv och själ. Enköpings stad den 22 Januari 1831. Dan. Fred Rudolphi, provincial läkare".

Gesällen kunde därefter ärligen begravas på kyrkogården.

1832 Bön om uppskov

Ur domboken, laga vintertinget år 1832 i februari och mars:   

Ett brev ställt till häradsrätten:

"Till Åsunda vällof. Häradsrätt!!! 

Såsom svarande emot Jan Olsson  i Risberga Teda socken, samt herr landsfiskalen Rahm å handlaren Fr. Langenbergs vägnar i Västerås uppskjutne mål, får jag genom fullmakt med nämndemannen Johan Olof Hjortsberg i Teda allra ödmjukast anhålla om uppskov med målet å bägge ovan berörda sidor, igenom härefter följande orsaker, nämligen

för det första får jag beklagligen tillkännagiva mitt nu för närvarande tillstånd,  det min hustru över ett halvt års tid varit sjuk och sängliggande av den så kallade vattusoten och under samma tid framfött ett dödd och ofullgånget gossebarn varför efter denna barnsbörd gör mig hopplös om hennes liv, allra ödmjukast undanbeder jag mig rättegången vid detta ting, att jag måtte få tala vid min hustru till sin död om herren tänkes kalla henne härifrån,

samt för det andra att få det späda barnet begraven som nu av lukt ej uppskov tål, emedan vi uti 14 dagar väntat  på något annat lik i socknen att få nedsätta det i samma grav, 

och för det tredje är jag icke allenast budad utan från predikstolen kundgjord att vid Nyqvarn ån infinna mig uti gångledsdagsverke i denna vecka! Såsom ensam karl vid gården är jag sysselsatt av det anfört är

förblivande ständigt välborne herr lagmannens och häradsrättens ödmjukaste tjänare

Tillinge och Vela den 28 februari 1832

Olof Jansson"

Häradsrätten lät handläggandet av dessa ärenden anstå till den 20 mars mot ett vite på 10 riksdaler banko om Jansson då inte inställde sig eller kunde styrka laga förfall. Nämndemannen Hjortsberg ålades att meddela Olof Jansson detta.

Den 20 mars blir målet återigen uppskjutet - nu till nästa ting, då vittnen som inte var närvarande borde höras. Denna gång sattes vitet till 50 riksdaler.....

1835 Mord i Vela 

Ur domboken, år 1835 i augusti:   

… "rapport rörande Bonden Samuel Gustafsson i Wela i dag begångna rysliga mord på först dess piga Greta Stina och sedan sig sjelf". 

Samuel Gustafsson föddes 1786 i Tillinge av bondeföräldrar i Vappa. Han hade utmärkt sig för ett grymt sinnelag, som någon gång visat sig som våldsamhet mot sitt tjänstefolk. Han var också mer än vanligt var begiven åt dryckenskapslasten. 

Natten mellan den 2 och 3 augusti ryckte Samuel upp dörren till drängstugan för att framför allt få tag på drängen Jan Andersson, som dagen innan gått till sina föräldrar, och som ännu inte återkommit. (Honom hade Samuel tidigare hotat med blottad kniv.) Samuel gick vidare till den bod där hans båda pigor Greta Stina och Sophia sov i ett sängställe. Han var dit flera gånger under natten och letade efter Jan. Sista gången var klockan ca 4 på morgonen, och då hade han med sig skjutväskan, som han ställde vid dörren. Själv satte han sig på en vid sängen stående kista och började vänligt prata med båda pigorna,som ännu låg till sängs. Sophia Långström trodde det var tryggt att gå upp, men Samuel sa till henne att ligga kvar. Själv sade han sig vara sinnad att skjuta kråkor, varpå han hämtade bössan som han ställt utanför dörren och lade an mot Greta Stinas huvud. Hon hann lägga högra handen över vänstra ögat och sedan brann skottet av, och Greta Stina avled omedelbart. Samuel och Sophia sprang båda ut ur boden och Samuel sade åt sin kvarvarande piga att hon "inte behövde vara rädd, ty hon är död nu". 

Sopha Långström begav sig då till Samuel Gustafssons syster Johanna Gustafsdotter, som låg i en stuga på gården, och sa till henne att bonden skjutit ihjäl Greta Björklund. I samma stund hördes ännu ett skott, som avlossades i det sovrum som Gustafsson gått till. Johanna begav sig dit och fann dörren låst och nyckeln urtagen. Hon begav sig därefter till boden där Greta låg död i sängen, och sedan ut på gården varifrån hon kunde se sin bror ligga baklänges, blodig, på golvet i kammaren. Johanna begav sig då till byn för att få hjälp att ta ut fönstret, något som gjordes av bonden Jan Larsson i Wela. De båda tog sig in i kammaren och fann denna fylld med krutrök och Gustafsson liggande död på golvet. I sängen låg en oladdad bössa med skjutlås och under bordet en oladdad pistol med så kallat knallås, båda ännu fuktiga efter att nyligen ha använts. I rummet fanns också en bössa och en pistol upphänga på väggen samt en käpp med dold värjklinga. I trädelarna på baksidan av en tavla med sönderskjutet glas hittades en kantig större blykula, som antogs ha passerat Samuels huvud. 

Man sände i denna stund bud efter Kronolänsman, som kom och som genomförde besiktning av pigan Greta Christina Björklunds döda kropp. Från den kan man få fram bl a följande: 

Kroppen av medelmåttig växt, fetlagd och starkt byggd, ansiktet överhöljt av blod, som hade runnit ur näsa, mun och öron. Vid pass en fjärdedels tum från vänstra ögat, mitt för yttre ögonvrån, ett runt slamssår, med brända och krutstänkta kanter, av omkring en tums diameter. Ögat på samma sida inträngt i huvudskålen, vänstra kindbenet åt örat betäckt av brand…På högra handen, strax nedanför och emellan ring och lillfingret, ett genomgående öppet sår, med krutbrända kanter, av en tums längd och tre fjärdedels tums bredd. Kroppen förövrigt utan blånader och övriga tecken till våld. 

Efter det företogs besiktning och öppnande av bonden i Wela Samuel Gustafssons döda kropp, där det bl a framkom att: 

Kroppen var lång till växten och ovanligt grov och stark byggnad, huden vit och ansiktet blodigt. På högra sidan av huvudet, strax ovanför ögat fanns ett större runt slamssår av omkring 2 ½ tums diameter sträckande sig uppåt över tinningmuskeln, med ett inåt genom huvudskålsbenen, trängande runt hål av 2/3 tums genomskärning. Hela såret var förövrigt krutsprängt med brända kanter. På vänstra sidan i sned riktning uppåt och bakåt, omkring 2 tum från örat, ett större flikigt sår av 1 ½ tums längd och 1 tums bredd, varutur så väl hjärnsubstans som flera från huvudskålen lössprängda benbitar framträngt. Blod hade runnit utur näsa, mun och öron. Kroppen var förövrigt utan blånader och övriga tecken till yttre våld. Buken: Levern ovanligt stor, sträckande sig över åt vänstra sidan mot mjälten, av ljusgul färg. På nedre spetsen av högra loben en börjande bulnad, som intog omkring en knytnäves storlek. Magen innehållande omkring 1 quarter av en vätska, som av färg och lukt tycktes till det mesta bestå av vanlig svagdricka. Ingen lukt av brännvin eller annat starkare förmärktes. Urinblåsan innehöll trenne jungfrur mörk urin. 

Besiktningen är undertecknad med ed av provinsialläkaren den 4 augusti. Även kronolänsman samt Olof Olsson och Eric Ersson var närvarande när den skedde, och undertecknade intyget. 

Från pastor Fredrik Alner inkom följande attest, daterad 12 augusti 1835: 

"För detta bonden Samuel Gustafsson i Wela af denna Församling, född härstädes, den 2/7 år 1786, egde hjelpliga begrepp i Christendomskunskapen och communicerade senast den 22/2 1835. Han utmärkte sig för et grymt sinnelag, som någon gång utbröt i våldsamhet emot sitt tjenstefolk och någre andre personer. Någon tid före sin dubbelt begångna mordgerning öfverlemnade han sig mer, än af honom förut vanligt var, åt dryckenskapslasten. Den 3dje sistlidne augusti, klockan omkring 4 på morgonen, fullbordade han det rysliga brott, som han en tid förut sagt sig skola verkställa: Han ihjälskjöt först sin tjenstepiga Greta Stina Björklund, förän hon hann at upstiga af sin hvilobädd, varefter ingick han genast i sin kammare och ihjälskjöt sig sjelf. Han var barnlös Enkling." 

"Den af åfvan for… Bonden Samuel Gustafsson mördade Pigan Greta Stina Björklund, född i Björksta Socken den 9/3 1816, förenade med försvarlig Christendomskunskap en god frägd. Communicerade sist den 22/2 detta år, och var til ägtenskap obehindrad." 

Ur kronolänsmans rapport: 

"…Denna rysliga händelse som Samuel Gustafssons dräng Johan Andersson nu för mig berättat, har icke kommit oförväntad; emedan Samuel Gustafsson, som de senaste åren ofta under fylleri haft grufveliga utlåtelser och icke sällan skjutit i sin kammare samt nattetid besökt sina tjänstehjon bärande skjutgevär eller kniv….. Litselås den 3 augusti 1835 kl 7 fm. "

1855 Olovlig brännvinsutskänkning

Åsunda härads laga sommarting hölls den 30 maj 1855 och följande dagar uti tingshuset i Enköping… 

…då kronofogden J A Södermark hade å tjänstens vägnar låtit inkalla änkan Johanna Jansdotter vid Mälby grindstuga och yrkade på att hon måste ställas till ansvar enligt den kungliga förordningen från den 18 januari samma år angående villkoren för försäljning av brännvin och andra spirituosa drycker. 

Änkan fanns på plats och erkände att hon utan tillstånd hade sålt cognac på söckendagar  - senast under gårdagen - men nekade till att ha sålt något på helgdagar. 

För att bringa klarhet i detta kallade åklagaren några vittnen: 

Torparen Per Erik Altén vid Mälby berättade att han flera gånger under vintern märkt att änkan sålt cognac suptals på söckendagar. 

Torpardrängen Anders Lundgren vid Mälby sa att änkan en söndag i april hade sålt cognac glastals liksom en söndag alldeles nyligen. 

Torparen Anders Ekelund vid Mälby kunde berätta att han på påskaftonen varit inne hos den åtalade och av henne köpt och på stället förtärt en sup cognac. 

Änkan Christina Wahlstrand på Dorsilla ägor berättade att hon hade köpt en jungfru brännvin av Johanna i höstas samt att hon för bara några dagar sedan varit inne hos svaranden och tillhandlat sig ett glas cognac. 

Olof Persson hade den 11 mars varit inne hos Johanna och själv köpt och vid samma tillfälle märkt att även andra personer köpte och på stället förtärde cognac supvis. 

Skräddaren Carl Ludvig Svedén i Tibble hade märkt att änkan såväl söcken som helgdagar under mars och april månader hade sålt både cognac och brännvin suptals. 

Rätten försäkrade sig sedan om att den kungliga förordningen hade blivit uppläst i Tillinge kyrka, något som vittnena intygade hade skett den 11 mars innevarnade år. Därför yrkade åklagaren på att Johanna Jansdotter måtte ställas till svars enligt 16,17, 35 och 39 paragrafen i den förordningen samt att hon skulle ersätta vittnena för deras inställelser samt fjärdingsman Berglind för de av honom verkställda kallelserna. 

Häradsrättens utslag blev - eftersom förordningen blivit uppläst från predikstolen i Tillinge kyrka den 11 mars, men det var styrkt att Johanna ändå efter det datumet utövat utskänkning av spirituosa drycker såväl på var- som helgdagar - att hon dömdes enligt de ovan angivna paragraferna samt 3:e kapitlet 6 :e paragrafen i missgärningsbalken. Straffet blev 20 riksdaler banco samt för sabbatsbrottet 10 daler silvermynt eller 3 riksdaler 16 skilling banco. Av de förstnämnda böterna tillföll 2/3 åklagaren och resten Tillinge församlings fattigkassa, och sabbatsboten delades lika mellan kronan, häradet och åklagaren. Därutöver dömdes hon att erlägga utskänkningsavgift á 25 riksdaler banco, samt att ersätta vittnena och fjärdingsmannen.

  1858 Testamente

Åsunda härads laga höstting 1858

Under häradstinget inlämnades en bouppteckning efter kyrkvärden Erik Larsson i Hansta, som avlidit den 10 augusti. Tillförordnade kronofogden C L Otter hjälpte nu änkan efter statdrängen Lars Larsson i Hansta att bevaka sin rätt enligt kyrkvärdens testamente, som lydde som följer:

"den dan allvise Guden kallar mig Hedan i min långvariga sjukdom så lämnar jag ............... och fri vilja statdrängen Lars Larsson med hustru och barn skall hava husrum så länge man och hustru lever där dom nu för närvarande vistas samt täppan däromkring bostaden så länge mannen lever, sedan Lars Larsson bliver oförmögen att arbeta vid gården skall han hava så mycket jord antingen vid Hansta eller Wreta hemman så att han kan så 16 kappar Råg årligen och därav skörda till sitt uppehälle så länge han lever. Skulle hans hustru leva efter honom och så länge hon änka är, skall hon hava 16 kappar Råg och 16 kappar korn och sätta ½ tunna potatis årligen, ifrån Wreta hemman. Efter Lars Larssons död skall täppan som förr nämnt äro tillfalla Hemmanet utom att något stycke ikring stugan som änkan får begagna till sitt behov ........

Hansta och Tillinge den 15 mars 1854.

Erik Larsson"

Häradsrätten beslöt, efter att ha lyssnat på uppläsningen av testamentet, att

"testamentet bör medelst den företedda avskriften delgivas Erik Larssons närmaste arvingar, som äger tid av natt och år, efter av testamentet ha visligen erhållen del, än detsamma i laga ordning klandra, å händelse de därtill finna sig befogade".

Lars Larsson (född 1806) hade kommit till Tillinge 1827 från Romfartuna. Efter några år i Vappa flyttade han 1832 till Hansta som statdräng åt Erik Larsson och hans hustru. Lars gifte sig med Maja Stina Jansdotter (född 1813 i Myrby, Tillinge). De fick barnen Johanna Chatarina 1836, Christina Sofia 1839, Lars Johan 1843, Matilda Josefina 1846, Juliana Margareta 1849 och Carl Julianus 1853. Den 15 mars 1857 dog Lars Larsson av bröstsjuka, 51 år gammal, och lämnade sin hustru med 4 hemmavarande barn och 2 utflugna (samt troligen ett "oäkta" barn fött före äktenskapet på annan ort).

Husbonden Erik Larsson tog livet av sig ett och ett halv år senare, i augusti 1858, genom att dränka sig. Hans efterlämnade fru men troligen inga egna barn, däremot hade två brorsbarn bott hos dem. Anmärkningsvärt är att Lars Larsson stannade i 25 år hos samma husbonde - statarna var ju annars kända för att ofta byta plats för att försöka få det bättre. Av det och av testamentet ovan kan man nog dra slutsatsen att Lars och hans husbondsfolk hade ett ovanligt och gott förhållande!   

Erik Larssons änka blev fördelshjon på gården, dvs satt "på undantag" tills hon dog 1869.

Maja-Stina Jansdotter står senare skriven som backstuguhjon på Hansta ägor, där hon bodde fram till sin död av "slag och ålderdom" den 4 januari 1895.

  1860 Taxa vid Torgesta gästgivaregård 

"I närvaro av Länsmannen C L Otter samt vederbörande gästgivare blef till efterrättelse vid Torgesta gästgifvaregård under innevarande år upprättad följande  Taxa":

"Åliggande Gästgifvaren, vid vite af 50 Riksdaler Riksmynt, att tillhandahålla tillräckligt förråd af ofvannämnda persedlar och varor till det stadgade priset; Och bör denna Taxa, hvilken kommer att till Konungens Befallningdhafvandes i Länet fastställelse öfverlemnas; vid ......... vite vara i gästgifvarestugan anslagen".

Senast uppdaterad 2009-10-20