Augusta Wallinder (1831-1909) - Tillinges samvete

Augusta Wallinder, född Jansdotter, var en ovanlig människa; en skarpt utpräglad karaktär och en allvarlig kristen. Hon verkade under många år i Tillinge, som församlingens samvete, enligt prästen Arvedson. Han beskrev henne såsom varande ett salt och ett ljus, och skrev om henne i en kyrklig skrift för att hedra henne och för att se till att hon inte glömdes bort. Arvedson beskriver henne som en helgjuten personlighet, som ”visserligen inte saknade sina ensidigheter och överdrifter men dock genom sin gedigenhet verkade i hög grad respektingivande”.

Augusta Jansdotter föddes i Öshagen, Nyckelby rote i Övergran den 14/8 1831. Familjen bestod då av hennes far, arbetskarlen Jan Ersson (född 1788 i Boglösa), modern Ulrica Andersdotter (född 1793 i Kalmar) samt barnen Johanna Lotta (1817 Villberga), Lovisa (1819 Villberga), Carl Fredrik (1820 Övergran), Ulrica Sofia (1824 Övergran), Anders Gustaf (1827 Övergran). Till det kom barnhemsbarnet  Carl Wilhelm (Stockholm 1829). Efter Augusta föddes lillasystern Clara Albertina (1834 Övergran).

8 maj 1836 dog Albertinas pappa, när hon var knappt 5 år gammal. Han var vid sid död 48 år gammal, och dödsorsaken är ”genom följderna av fallet från en ställning”. Två år senare flyttade änkan med de barn som fortfarande var hemma till Brorshaga, i samma rote. 1843 flyttade Augusta, hennes mor och lillasyster till Grans rote, torpet Granlund. Storasystern Lovisa Jansdotter (f 1819) flyttar också in hos dem, och får där sin oäkta dotter Johanna Sofia (f 1843). Om Lovisa skriver prästen i anteckningsfältet att hon brutit mot 6:e budet..

Hemmet ska ha varit fattigt men ordentligt och allvarligt. Modern verkar ha varit en from och begåvad kvinna, mer kunnig än folk i allmänhet, då hon höll skola för traktens barn. Här fick också Augusta den första grunden till klarhet i kunskapen, som var ett så utmärkande drag hos henne.

1847, dvs 16 år gammal, flyttar Augusta hemifrån till Segersta, där hon tjänar som piga ett år hos häradshövdingen Strandberg, i hans stora hushåll. Prästen skriver att hon begriper ”berömligt” och att hon är ärlig, ledig till äktenskap, vaccinerad och välfräjdad. 1848 flyttade hon till Husby-Sjutolft.

1852 flyttade hon från Husby-Sjutolft till Ingeborg o Svinnegarn och en tjänst som piga där. Ägare verkar ha varit Dormin Frunck, född i Svinnegarn 1819. En berättelse från denna tid beskriver en långfredag på gården, då familjen åkte i droskan till Enköpings-Näs kyrka. Augusta fick plats på kuskbocken. Högmässan avhandlade Golgatastriden, och i aftonsången predikades över Örtagårdsfriden. På återfärden noterade man att Augusta inte var med, men hon återfanns hemma där hon just hunnit få middagsbordet dukat. Husbonden hade då vänligt beklagat att hon inte fått höra om Örtagårdsfriden, i tron att hon tagit sig hem innan aftonsången. Augusta svarade ”Jo, det var just det jag fick”. Hon hade nämligen stannat tills aftonsången var slut, men medan herrskapets hästar spändes för hade hon skyndat sig hem över backar och på genvägar, och på så sätt kommit före. Augusta ska ha blivit djupt gripen av predikningarna denna långfredag och räknade det som sin väckelse och ett stort genombrott i sitt liv.

1856 ankom hon från Svinnegarn till Strömsta gård i Teda, som piga. Betyget vid husförhören var genomgående berömlig. Ett exempel på hurdan hon var finns nertecknat från den här tiden: En afton skulle hon gå på dans till en by i närheten - egentligen i syfte att träffa sin fästman, som var från Laggarbo i Svinnegarn. Vid avskedet säger en löjtnant på Strömsta till henne ”Lycka till, mycket nöje nu, Augusta! Fast nog vet jag ett bättre nöje.” Augusta blir nyfiken och frågar ”Hur menar löjtnanten?”. Han svarar ”Det vore, om Augusta företoge sig att läsa och betrakta något av det som står i denna boken” och visar Arndts Sanna kristendom eller Paradislustgård. Augusta gick iväg men dansade bara en dans med fästmannen och återvände sen till Strömsta och fördjupade sig under natten i läsningen av nämnda bok. På morgonen frågade löjtnanten om hon haft roligt och hon  svarade frimodigt ja, och berättade hur.

I Teda stannade hon i 4 år, tills hon 24 oktober 1860 flyttade till Stockholm. Arvedson skriver att hon bl a tjänade hos landshövding Edelstam och hade en årslön på 75 riksdaler. Hon lär ha varit omtyckt i hushållet, då hon av husbonden ska ha erhållit både extra gåvor och hedrats med ett stort lysningskalas. Den förlovningen ska dock ha brutits, då hon inte ansåg sig ha krafter nog att bli bondhustru. Istället gifte hon sig men en tidigare bekantskap, skräddaren Jan Erik Wallinder från Tillinge.

1865 flyttade hon som nygift från Hedvig Eleonora församling i Stockholm till Dorsilla ägor i Tillinge, tillsammans med sin nyblivne man. Denne var född 1836 som son till sockenskräddaren Anders Wallinder och hans hustru. Jan Erik Wallinder kände hon sedan hon tjänade vid Ingeborg i Svinnegarn: Han hade nämligen varit på dans med sin bror, och den senare insjuknade i en svår förkylning som ledde till lunginflammation. Wallinder hade i detta läge famlat efter ”ljus och ledning” hade då fått höra om Augusta och sökte upp henne. I samtalen med henne fann han den hjälp han då sökte.

De nygifta tu kom att stanna i Dorsilla i 7 år, och deras hem var under den tiden medelpunkten för den ”uppblomstrande livsrörelsen och missionsverksamheten”. Såväl uppbyggelsemöten som symöten hölls där, och man samlade in medel. De var dock tvungna att lämna den bostaden 1872 på grund av ”den uppflammande fiendskapen”. Efter kortare sejourer i Fagerskogen i Vårfrukyrka och Björksta i Västmanland återvände de till Tillinge socken 1874 och bosatte sig nu i en liten stuga på Hagby ägor, där de skulle komma att stanna under resten av sina liv.

Arvedson beskriver skräddaren Wallinder som mannen som stod vid hennes sida ”såsom den mindre rikt rustade, i alla händelser svagare parten men också den mildare och mjukare”. Augusta var en bibel- och bönekristen som få, och varmt tillgiven kyrkans bekännelse och ordning. Hon var, enligt samma källa, ”en kraftnatur, som – adlad och fostrad av sanningens oförfalskade mjölk – gav sig luft i ett verksamt kristendomsliv, negativt och positivt”. Hon brukade uttryck som ”Nu ska vi ej längre vara svaga, stapplande kristna utan taga vissa steg med våra fötter”. Hon tålde inte synd, och påpekade sådant oavsett vem det gällde. En bondkvinna som lade sig till med hatt ansågs ha givit efter för flärd och bemöttes med ”Hatt på huvudet och kors på ryggen passa illa tillsammans”.

Hennes brinnande kärlek till Frälsaren gjorde att hon stod i spetsen för missionsarbetet i Tillinge. I deras hem mottogs predikanter och gästfriheten mot trossyskon var stor. Mor Wallinder hjälpte också svaga och utsatta i socknen, genom gåvor eller genom att se till att andra gav. När hon dog testamenterade hon allt hon hade på sin bankbok – 482,82 kr – till svenska kyrkans mission.

Augusta hade enligt Arvedson ett oavlåtligt behov av poetisk produktion, av att i rimmad form återge sina tankar och känslor. Han ger också några prov på detta:

Vid årsskiftet 1905

Nu åter ett år gått till ände.

Min Gud vare ära och pris

för hjälpen i allt mitt elände,

för nåden, för glädje och frid.

I svaghet min styrka, min glädje i sorg,

i mörker och faror min klippa och borg.

Vid en snäll gosses död.

Du lycklig är, som snart fick sluta

en farlig färd på tidens hav.

I paradiset får du njuta

den glädje, aldrig världen gav.

Ja, barnavännen, herdens famn

i frid bar hem sitt lilla lamm.

Såsom ett testamente (till mannens brorsdotter)

Var finnes frid? Ej här, där strid

och synd och nöd blott finnes.

Men bed och tro, så får du ro,

när sista hamnen hinnes.

Skräddare Wallinder dog 1898 av kräfta i bröstet och begravdes troligen på det som kallades allmänna varvet på Tillinge kyrkogård. Paret fick aldrig några barn. Augustas levde ensam fram till 1909, då hon avled. Om hennes död pratades det i bygden och Arvedson berättar:  ”Den 9 maj 1909 ingick reformationsdagen. De närmaste grannarna såg tidigt på morgonen stugans dörr stå öppen och drog där av den slutsatsen, att gumman varit i rörelse.   Då de emellertid senare på dagen vid 3-tiden passerade förbi på väg till kyrkan, befanns dörren vara stängd, och sedan de berett sig inträde, stod de framför ett kallnat stoft. Hon hade känt döden nalkas, svept in sig i sitt finaste vita täcke och lagt sig på sin bädd. Papper och penna låg vid huvudgärden, men den avskedshälsning hon velat nedskriva hade stannat inom henne själv”. I kyrkboken står det skrivet att hon troligen dog av ålder eller slag samt att hon ”dog andra bönsöndagens fm, ensam i sin stuga, hade icke råkat någon människa sedan fredagen före, då hon gjorde ett besök i Nibble banvaktsstuga på em”.

På årsdagen av hennes död, tre år senare, samlades en skara vid hennes grav före högmässan för att "uppliva hennes minne", enligt prosten Arvedson. Idag finns inte graven kvar på Tillinge kyrkogård. 

Källor:

Kyrkböcker från Tillinge, Övergran, Teda och Svinnegarn.

”Julhälsning till församlingarna i Uppsala stift 1915”.

Senast uppdaterad 2011-11-04